Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommerska kriget och Hattpartiets fall - Pommerska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sverige hade man med jubel hälsat underrättelsen om
Hamiltons djärva frammarsch: nu äntligen skulle det bli
något av! Och kanske allra mest gladde man sig åt utsikten
att ej behöva föda armén över en vinter till. Men
förhoppningarna skulle även denna gång snart grusas. Längre än
till Fehrbellin kommo svenskarne icke, ty när Fredrik II
oförmodat uppenbarade sig i Sachsen, drogo sig
österrikarne tillbaka mot Böhmen, och under sådana förhållanden
kunde Hamilton icke stanna mitt i det öppna fientliga landet
utan någon fästning eller någon vänskaplig krigshär till
stöd. Han såg ingen annan utväg än att tåga tillbaka, om
inte för annat så för att kunna förse sitt manskap med skor,
strumpor och skjortor samt avlämna sina sjuka, vilka
uppgingo till inemot 2,000 man, som han hittills måst släpa med sig.
Hamiltons planer på att under återtåget komma till
samverkan med den ryska armé, som stod i trakten av Kolberg,
gick också om intet, ty dess befälhavare drog sig snart
tillbaka utan att bry sig om sina bundsförvanter. Då återstod
för Hamilton intet annat än att småningom, sedan den ena
trakten efter den andra blivit utäten, draga sig tillbaka över
Peene.
Hade glädjen i Stockholm över härens framryckande varit
stor, så blev harmen över återtåget ändå större. Hur hade
man icke njutit vid tanken på att få undfägna drottningen
med underrättelse om svenskarnes intåg i Berlin! Denna
retsamt stolta drottning, som förblev »eine glühende
Brandenburgerin»[1], fast hon bar Sveriges krona, och livligt önskade,
att kriget skulle gå olyckligt för svenskarne och bringa det
förhatliga Hattrådet på fall! Att detta icke var tomma
misstankar har i vår tid bekräftats, då man fått kännedom om
Lovisa Ulrikas brevväxling med sin broder,[2] vari hon t. ex.
uppmanat honom att med kraft »slå tillbaka svenskarnes
anfall», att »taga Stralsund» såsom bästa medlet att
tillintetgöra Hattregeringen o. s. v. Att Fredrik II naturligtvis skulle
försöka göra detta hennes bön förutan, utplånar icke det
faktum, att detta var ett synnerligen fult drag av en svensk
drottning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
