Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - En rikt begåvad men olycklig man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1781 fick han en ny anledning att frossa i bitterhet och
förgrämdhet. Han inkom då med en ansökan att, vid sidan
av den stora pension han åtnjöt av konungen, även erhålla
av arméns pensionskassa så väl pension som ersättning för
sitt översteackord. Kassans styrelse avstyrkte på goda
grunder bådadera, men konungen biföll Sprengtportens ansökan
med den egenhändiga förklaring, att generalens förtjänster
vore så utmärkta, att han stode över alla regler.
Sprengtporten fann det i resolutionen begagnade ordet »utmärkta»
tvetydigt och önskade ett annat uttryck. Även det beviljades.
Men inte ens nu var han nöjd. Resolutionen var i alla fall
skymflig för honom, påstod han och misstänkte, att konungen
med avsikt begagnat tvetydiga ordalag. Nu duggade det
inlagor, och konungen orkade till slut ingenting annat göra
med dem än lägga dem till handlingarna. Då började
Sprengtporten i sina skrivelser inblanda hotelser: Gud skulle hämnas
hans lidande; han ville avstå från allt, vad han av konungen
mottagit, och flytta utrikes m. m. Till sist blev han alldeles
ursinnig och inlämnade på hösten 1783 till konungen ett brev,
vilket torde vara en av de oförsyntaste skrivelser, som ostraffat
avgivits till en konung. Han skyllde där sitt livs stora olycka
på att han riskerat sitt huvud »för att skaffa mera makt åt
en orättvis och grym härskare, som lönat mig därför med att
förbittra min levnad och taga livet av mig. Jag önskar»,
utropar han, »att minnet av Er grymhet aldrig lämnar Er
utan varje stund för Er framkallar bilden av en döende gubbe,
mördad på vägen till sin dödsbädd av en barbarisk hand.»
På högre ort fruktade man nu för att han skulle ta sig för
några brottsliga handlingar och lät övervaka hans göranden
och låtanden.
Ibland kom han upp på slottet och uppträdde så konstigt,
att man ej kunde tro annat, än att hans förstånd var rubbat.
En gång infann han sig i drabantsalen, klädd som en kväkare i
en lång igenknäppt vit röck och med håret vilt och tovigt.
Ängslig, att han ej skulle bli mottagen, gick han
garderobsvägen och lade sig mitt i trappan, så att de passerande måste
kliva över honom. Efter två timmars väntan fick han audiens
i lilla sängkammaren. Knappt hade han kommit in, förrän
han kastade sig på knän och ansikte ned för konungens fötter,
och det upprepade han flere gånger. Gustav sökte få honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
