Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid dina blomblad lådde stoft;
det dig till jorden drog.
Ett sken i månlös natt du var,
en fjärran vådeld lik,
en ljusterflamma mild och klar
på strand av insjövik.
Jag tog dig för en stjärna ren,
en nattlig fyr på hav;
men om jag följt ditt blanka sken,
jag hopplös gått i kvav.»
»Hans röst man hörde på avstånd ren,
hans gyllne lyra[1] i solen sken,
hans piska small, och i raskt galopp
han körde på gården opp.
Så långt man mindes, var han sig lik,
ej mera fattig, ej mera rik,
men lika modig och lika ung
och alltid glad som en kung.
Det var han själv — det var hans gestalt,
hans rock, hans kappa, hans väst och allt,
hans röda gördel, med tofsar på,
puffert[2] och flaska också.
Det var hans kärra — man mindes den;
hans kappsäck kände man väl igen.
Hans masurpipa med nött beslag,
hon var sig lik än i dag.
Och regnet tätt från hans kappa dröp,
men gårdens flickor i kind han nöp
och slog åt värden ett glas till rand
och skakade glatt hans hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
