Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Nya samfärdsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omöjligen kunde bliva kvar hos bonden, ehuru han och hans
hustru sökte mycket att övertala oss därtill.»
Våra resenärer gåvo sig alltså av igen — vi skola snart få
veta varför. Efter en besvärlig färd, först i bondvagn och
sedan i roddbåt, kommo de mitt i natten till Låland.
»Jag var alldeles stel av köld, ty det var gruvligt kallt»,
fortsätter brevskriverskan. »Man hade väl lagt mig på
bottnen av båten, men jag hade intet att hölja på mig
— var och en behövde sin kappa. När vi då änteligen
kommo fram, så lågo alla människor. Vi måste sända en
av våra roddare till värdshuset för att väcka dem; en måste
vara kvar på båten för våra saker, och en skulle visa oss
vägen. Det var då ingen, som kunde bära mig; ingen vagn
eller kärra fanns där, utan jag måste gå mest en halv
fjärdings väg med mina reskamrater, som höllo mig under
armarna. Det var ett mörker och en lort, som var faslig.
Jag var så matt, att jag inte kunde göra tjugo steg å rad,
utan de måste lägga mig på flere ställen på vägen, på
trapporna utanför husen att vila mig några minuter. Äntligen
hunno vi då fram till värdshuset, som vi funno till vår
stora förundran vara präktigt. Värden och värdinnan voro
de mest goda människor, jag någonsin sett. De voro aldrig
ifrån min säng, så länge jag var där, mer än några timmar
mitt i natten. De kokade och gåvo mig alla sorters soppor
och syltsaker, som funnos. När jag nu blev litet bättre och
orkade tala och svara, så började värden och värdinnan att
be mig tacka Gud, att vi sluppit levande ifrån Falster, ty
hela byn, där vi kommo ifrån, var ett fasligt byke. De hade
slagit ihjäl flere resande och behållit deras saker.
Vi blevo nu kvar i vårt goda värdshus två dagar, och den
tredje gingo vi ombord på en liten paketbåt, som skulle
föra oss till en stad i Holstein, som heter Oldenburg,
varifrån vi skulle fara landvägen till Hamburg. Vi voro knappt
ombord och några famnar ifrån strand, förrän det började
att blåsa en infam sida vind, så att vi voro 36 timmar för
att göra sju tyska mil,[1] som man annars far på en dag. Jag
fick på nytt frossan på fartyget, och om morgonen, när jag
kom fram, var jag lika sjuk, som då jag kom till Låland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
