Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde stora ögon och blev mycket röd. Nu ville
han inte alls ha något päron.
Herr Dupont låg i sitt fönster i skjortärmarna
och rökte pipa med en röd kalott på huvudet. Nu
böjde han sig ut och skrattade åt fru Lundgren.
Fru Lundgren blev misslynt:
— Det är ett bortskämt barn, sade hon.
Nu höll John triumferande upp det sista päronet,
och barnen hurrade och skreko, men John stoppade
päronet i sin byxficka. Men så hittade Ville ännu
ett, och det var det allra sista; han fick se Ida
Dupont stå med tårarna i ögonen borta vid väggen,
och så kastade han ädelmodigt sitt päron i hennes
förkläde. Så hurrades det igen; päronträdet var
plundrat.
Men nu kom madam Häggbom ut:
— Gud i himmelen ett sånt oväsen, och Häggbom
som ligger för döden! Ner med er ur trädet,
lortungar!
Häggbom hade för en tid sedan legat sjuk, och
madamens fantasi vände ofta tillbaka till denna
jämförelsevis lyckliga tid.
Pojkarna hade kommit ned ur trädet; hon fick
John i håret och Ville i örat och skulle leda in dem.
Men fru Lundgren kände sig en smula stucken;
hon hade ju på sätt och vis presiderat vid uppträdet.
Hon var dessutom road av gräl och försummade
därför icke att med en viss skärpa förehålla madam
Häggbom det olämpliga i hennes uppträdande.
Madamen släppte sina pojkar för att kunna sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
