Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händerna i sidorna, och det blev stor träta. Åhörare
strömmade till, och alla köksfönster slogos upp på
vid gavel.
Till sist bröt en röst genom grälet:
— Sch! Kanslirådet!
Det blev alldeles tyst; kanslirådet Oldthusen hade
den största våningen och var husets finaste hyresgäst.
Han var klädd i en lång, åtsittande livrock, och
under armen bar han en sliten skinnportfölj. När
han hade kommit nedför trappan, stannade han och
tog en pris snus. Därefter, gick han långsamt ut
genom porten med tankspridd och bekymrad
statsmannamin.
Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand.
De vågade sig ett par steg utanför porten; så
stannade de mitt på gatan och blinkade mot solen.
Gatan var kantad av trähus och tegeltak och
gröna träd. Huset, där Martin bodde, var det
enda stora stenhuset vid hela gatan. ”Långa raden”
snett emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå
huslänga. Där bodde bara riktigt fattigt folk, sade
Martins mor. Bara patrask, sade fru Lundgren. I
färgeriet litet längre ned på gatan var det ingen
brådska; färgaren stod i sin port i tofflor och vit
linnerock och pratade med frun på magasinet. Till och
med utanför krogen i hörnet var det tyst. En
bryggarkärra höll därutanför; hästen stod med bundna
framfötter och åt havre ur en påse, hängd om hans
mule.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
