Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•329
hem i det hemlighetsfulla, anade landet bortom jordens
korta fröjd och korta ve, och hon tänkte med outsäglig
smärta på Erik, hvilken nu skulle finna blott en graf
på Tuna kyrkogård, en graf, där hans vissnade ros sof
till uppståndelsens morgon.
I samma ögonblick, som båten halkade ned och
kantrade i skummet, lyckades Anna frigöra sig från
Halfvar. Hon hörde ett mäktigt brus, hon kände den
kalla vågen slå emot sig. Hon visste knappt, om hon
mera var bland de lefvandes antal eller ej. Och så
försvann allt, och hon mindes icke mera.
Så väl upp till Medväga som Forsa hade en och
annan hört de höga nödropen, och flera personer
kommo skyndsamt ned och fingo se den dystra färden.
Äfven från gästabudsgården kom folk ned. Att
Halfvar nu sökte döden tillsammans med Anna, förstod
hvar och en. Under heta tårar sågo de på stranden
stående, huru Anna vinkade och härmed sade sitt
farväl. Forsen brusade som förr, intet rop hördes
därute mer; men för folket var fallets dån ett starkt, ett
vemodigt, ett mot himlen stigande klagoljud öfver Grvt
Halfvars mörka dåd.
Några raska män sprungo på Medvägasidan utför
den vilda forsens strand. Snart hörde ock de ofvanför
stående höga rop från forsens ändpunkt. Ropen
tycktes uttrycka fröjd. Och det var verkligen fröjd. På
en af de långa, vattenspolade hällar, som här skjuta
ut i strömmen, hade Ingels Anna blifvit uppkastad.
Hårdt höll hon ännu båtens "stortilja", hvilken
bidragit till hennes räddning.
Men fröjderopen blefvo snart dämpade, då man
såg, huru ytterligt blek Anna var. Som den hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
