Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dag från någon aflägsen skogsby fortskaffar sitt
husbondfolk till den kära kyrkan, och golfvet
ut-göres af den nakna, tillstampade marken. Här
inne, berättar Karl-Olof, plägar också mor själf i
godt kamratskap med sin Orålle förrätta den efter
den långa färden nödvändiga »kyrkstädningen»,
innan hon fin och pyntad intar sin plats på
kvinnosidan i det rymliga templet.
Hela denna underliga stad, nu så öfvergifvet
tyst och död i det klara juniljuset, gör på Sten
ett gripande starkt och egenartadt intryck, och
målarattiraljerna, som dagen igenom obönhörda
skramlat om i ryggsäcken, rifvas fram med febril
hast till en första impressionistisk skiss. Tiden är
dock redan långt liden, och Karl-Olof måste, om än
ogärna, mana till uppbrott. Med en suck sliter
Sten sig lös ur sin vision och packar åter ned
sina färger och penslar. Men han lofvar sig själf,
ätt det ej skall dröja länge, förrän han vänder
tillbaka till de gamla kyrkstallarnas stämningsfulla
stad på Rättviks kyrkovall.
I sista minuten hinna de fram till »Engelbrekt»,
som efter sin dagstur till Mora och Orsa nu åter
är på hemväg till natthamnen i Leksandsnoret.
Efter den jäktande och skarpa dagen har det
blifvit en förunderligt stilla och vek afton, och
Sten får omedelbart besanna Karl-Olofs utsago,
att Siljan har många och växlande skepelser. Dess
yta ligger nu så speglande klar, som om aldrig en
vind dragit fram däröfver, och bergens krans står så
_ 95 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
