Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man af det vandrande folket bundit vid ett
träd utanför vagnborgen, kort innan sveket
föröfvades mot Erland.
»Ack, gode Käck, du är icke en varg,
du vill icke låta mig dö,» sade Singoalla.
»Men du är Erlands hund, och därför
älskar jag dig.»
Singoalla märkte, att Käck var
bunden, och hon löste honom från trädet.
»Stanna nu hos mig,» fortfor hon och
fattade om hans hals, »ty vet, gode Käck,
jag är grufligt ensam, mycket rädd och
mycket olycklig. Min fader har förskjutit
mig, och Erland är kanske död. Men om
han lefver, få vi dock icke träffas, ty hans
fader och alla hans fränder, ja alla hvita
människor vredgas på mig och vilja döda
mig. Min fader är en röfvare och mina
fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck,
jag är ensam och grufligt olycklig.»
Så talade Singoalla och grät. Men
Käck gjorde sig lös och försvann i
mörkret. Äfven han öfvergaf henne. Han
förstod ju ej hennes ord; han var dessutom
hungrig, stackars Käck, och längtade väl
till sin herre. Men nej, han återkommer
snart och lägger sitt hufvud i Singoallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
