- Project Runeberg -  Sista resan /
VIII

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII

Svenskarna äro ej anmärkningsvärt talrika i Connecticut, men finnas dock tillräckligt många för att här och där ha fäst uppmärksamheten vid sig inom skilda områden. För, mig låg det ju närmast till hands att träda i förbindelse med de svensk-amerikanska baptisterna och deras ledare. Jag har redan nämnt om mitt besök i Bridgeport, varest vårt folk är delat på tvenne församlingar, av vilka Bridgeport Första, med sin begåvade pastor i spetsen och lyckliggjord med flera av stadens betydande män inom sig, synas ha det bäst förspänt.

I Connecticut mötas tvänne av de svensk-amerikanska baptisternas välgörenhetsinrättningar. Elim Parks Ålderdomshem och J. E. Klingbergs Barnhem.

Det har slagit mig och många med förvåning att våra svensk-amerikanska bröder förmått att åstadkomma vad de gjort i fråga om olika inrättningar till fromma för vårt folk rent timligt.

Nu är väl Klingbergs Barnhem precis ej de svensk-amerikanska baptisternas, men grundläggare och fortsatta vårdare är ännu med sin välsignelserika verksamhet i nära anslutning till det svensk-amerikanska Baptistsamfundet.

Då en solig men bister januaridag jag blev vid en promenad i New Britain av en god vän uppmärksamgjord på barnhemmet, där det tronar på en dominerande höjd i stadens utkant, kallade det för mitt minnes syn en hågkomst för snart 25 år sedan. Jag var då på tillfälligt besök i London och företog en dag en färd med en upphöjd järnväg, då jag hade en utomordentligt intressant överblick av staden vid Tamsen. Vid min sida hade jag en aktad London-svensk, en ingenjör, som tillika med sin hängivna maka utfört ett välsignelserikt arbete bland skandinaviska sjömän i London. Just som vi sutto där och tåget ilade med svindlande fart över hustaken, yttrade min vän ingenjören: Om du nu passar dig, så skall jag visa dig någonting särskilt sevärt. Jag höll mig genast beredd och reskamraten pekade mot några betydande byggnadskomplex och yttrade: Där har du d:r Barnados barnhem.

Jag hade ju hört så mycket därom förut, och att nu få se det, om ock blott en hastig skymt i förbifarten, intresserade mig ofantligt. Jag visste ju sedan gammalt om hur till detta hem förts tusen sinom tusen gossar och flickor upplockade från Londons gator, som ha fått hägn och vård och kärleksfull, fostran och sedan ha gått ut i världen och blivit lyckliga och framgångsfulla samhällsmedborgare. Ja, jag har hört därom och tackat Gud och nu stirrade jag förstås med båda ögonen.

Det märkliga är, fortfor London-svensken, att allt vad du här ser och ännu mer, vad du icke ser -- den välsignelserika verksamhet, som döljer sig bakom dessa murar -- allt har vuxit fram i spåren av en enda mans tro, en tro utlöst i en aldrig tröttnande bön och pliktutövning.

Ja, det var detta nära 25-åriga minne, som kom mig i tankarna, då jag såg barnhemmet i New Britain.

Av min värd byggmästaren J. A. Carlson begärde jag samma dag att bli förd dit upp. Med stor beredvillighet villfors min begäran. Byggmästaren hade själv uppfört barnhemsbyggnaden och var givetvis även av detta skäl intresserad att få visa mig den.

Doktor Klingberg var själv icke hemma vid mitt besök men en dotter, som efter vad jag kan förstå är sin faders högra hand i de viktiga uppfostrarvärven, mottog mig med älskvärda uppriktigheten, som kronprinsen påstod sig ha funnit så karaktäristiskt för folket här.

Jag visste att även här var allt vuxet fram ur spåren av en enda mans tro till Gud, alla goda gåvors givare. Detta faktum kom mig att, medan jag gick från avdelning till avdelning, känna det som om jag läste en predikan om tron, icke i högtravade ord, men i rosorna på fordom bleka och insjunkna barnakinder, i de dukade borden omringade av lyckliga små, i stora luftiga sovsalar med välförsedda bäddar och mycket mera till de värnlösas fromma.

Hemmets skyddslingar representera som sig bör alla nationaliteter, som letat sig väg till Västerlandet. D:r Klingberg ser blott människobarnet i de små, icke amerikanen, svensken, tysken, italienaren eller greken. Han skulle ej ha Gud med sig, om han gjorde så. Han ser endast barnet, han ser det i Kristus, och i honom är varken jude eller grek.

Det föll fröken Klingberg in att presentera en av hennes gossar för mig. Bytingen, som hon hade för ändamålet, nämde hon med det för en gammal predikant icke så litet frapperande namnet Spurgeon. Jag skrattade och undrade vad det kunde vara hos denne lille herrekarl som gav den unga damen anledning till denna lilla skämtsamhet. Men fröken K. blev med ens allvarlig och försäkrade att det var alls intet skämt. Gossen hette verkligen Spurgeon och det lär till och med kunna bevisas att han är besläktad med fursten för predikanten. Jag tog nu en liten närmare "tittare" på pysen och fann en i ögonen fallande intelligens hos honom. Huru det hänt att han en gång hamnat i en belägenhet, som föranlett hans överlämnande åt Klingberg, är något, varom jag ej ansåg mig böra fråga.

Jag besökte d:r Klingberg här i New Britain för elva år sedan. Hans verksamhet befann sig då i sin begynnelse, och den lilla skara av små skeppsbrutna, som han redan då hade under sitt hägn, hade han den tiden i sitt eget hem. Det var ett beundransvärt steg framåt verksamheten tagit sedan dess. Barnens antal var vid mitt besök cirka ett hundra trettio. Själv anser doktorn att verksamheten är blott i sin begynnelse. Det fanns ej heller en avdelning, dit fröken Klingberg tog mig med, där hon ej redogjorde för ständigt nya planer. Och det är klart, att det så måste vara. Ett i kärlek till Kristus bedrivet verk måste växa. Om den anda, vari arbetet bedrives får man en god föreställning av följande, utdrag ur en av dess föreståndare till Allmänna konferensen 1926 lämnad rapport: "Herrens hand har varit över oss till ledning och beskydd. Ehuru flera av barnen voro under vintern sjuka i skarlakansfeber så dog dock ingen av dem och för närvarande äro de alla friska som vårens lärkor. Flera av de större gossarna ha efter skolavslutningen i våras lämnat oss och gått ut i världen på olika platser för att på egen hand söka sig utkomst. Våra böner följa dem på färden genom livet. Flera av de större flickorna stå ock färdiga att såsom unga fåglar bereda sig för flykt och för prövande av egna vingsenor. De äro som solstrålar i morgonstunden, de äro lekande vårvindar som dansa över fälten! Följe dem Guds välsignelse på färden genom livet!"

Vid mitt besök i Bridgeport blev jag av pastor Justinius meddelad att en av de gamla vid ålderdomshemmet i Elim Park avsomnat i Herren och skulle jordas samma söndag jag var i B. Högtiden skulle äga rum på eftermiddagen, och pastor J. erbjöd sig att taga mig dit i sin auto, om jag var intresserad. Det var jag. Ålderdomshemmet ligger jämförelsevis nära Bridgeport, vadan vi snart voro där.

Den ömmaste kärlek skulle ej ha kunnat välja en mera vän och vackrare plats till ett hem för de gamla än denna. Elim Park var för övrigt för mig ingen främmande plats. Jag var där redan 1911 en gång och tillbringade då en solig sommardag där i sällskap med övriga svenska delegater vid världskongressen i Filadelfia.

Det var vinter nu och årets första söndag. Vid vår framkomst funno vi samtliga pensionärerna samlade i hallen och där intill gränsande rum, I ett av rummen stod kistan med den döda.

För en nykommen svensk måste en begravning i Amerika te sig icke, så litet säregen. Men det säregna blir efter hand övervägande sympatiskt. Ja, man tänker över svenska begravningsseder och finner det ofattligt huru en del av dessa alls kunnat bibehålla sig så länge som de gjort. De ha här en märklig förmåga att få bort det kusliga, som eljes så gärna vill följa med död och begravning. Ja, jag tillstår, att jag här bevistat begravningar, som närmat sig karaktären av njutningsfulla högtidsstunder. Någonting så osmakligt som ett "begravningskalas," i Sverige så vanligt, förekommer aldrig här. Och begravningsbjudningar! Man förvånar sig över själva ordet. Ja, jag har sett människor här stå och stirra i häpnad, då de låtit sig berättas huru man i Sverige firar den dödes jordfärd med att hänge sig åt överflöd i mat och dryck. Och då jag t. o. m. kunnat berätta dem att det mångenstädes i Sverige anses höra till gott skick att ha spirituosa till hands vid jordafärden. Dryckjom vid barndop och vid begravningar var förr någonting allmänt. Människans inträde i världen firades vid glasens klang och så gjordes hennes avgång ur samma värld. Att dylika hedniska förfaringssätt mer och mer försvinna är ett faktum, som likväl ej upphäver det att sederna ännu förekomma. Men även för övrigt kan man ej annat än önska att amerikansk sed vid jordandet av de döda vunne beaktande bland oss. Sorgedräkt anlägges endast i mycket få fall och då, uteslutande bland de allra närmaste av de anhöriga. Ingen får ta’ befattning med den dödes beredande för graven utom den som är för ändamålet av vederbörande stat erkänd och befullmäktigad. Alla lik balsameras. En begravningsintrepenör, f. ö. god vän till mig, upplyste mig om att det går knappast en vecka utan att någonting nytt föres fram inom yrkesområdet, ämnat att tillfredsställa de här alltjämt växande hygieniska kraven. Men icke bara det utan ock för att göra hela likbegängelsen sådan, att den långt ifrån att öka sorgens och saknadens tyngd hos efterlevande istället lättar den. Någonting sådant som "svepning" förekommer knappast. Den döde ligger i sin kista klädd sådan han eller hon i livet tyckte om att vara det. Huru man kan få den i döden avsomnades anletsdrag sådana, att man knappast kan fatta annat än att de sjunkit in i en djup och still sömn, förstår jag ännu ej.

Här fanns en gammal broder och Herrens tjänare, med vilken jag under hans dödslidandes dagar ofta hade långa och ingående samtal. Så dog han; och jag såg den sålunda lämnade stofthyddan några minuter efteråt. Länge skulle jag ej ha uthärdat att se de ännu i döden så av smärta vanställda dragen. Ett par dagar efteråt gick jag att se hans stoft, då redan i ordning för den sista färden. Jag betraktade honom länge och tyckte, att jag gott kunnat vänta honom tilltala mig som så ofta förr.

Avfärden till graven föregås gärna av en uppbyggelsestund av sång och musik, tal och bön. Och det hör då till saken att allt ska’ andas tacksamhet och hopp. Mullkastning, förekommer men långt ifrån alltid. Tjänsteförrättande pastorn begagnar sig hellre av sättet att med blommor beledsaga de sista hälsningsorden.

Vid vår ankomst till Elim Park hälsades vi av ingen sorgestämning.

En av de kära gamla, en syster i Herren, hade fått utbyta det tillfälliga vilohemmet mot det eviga hos Gud. Från ålderdomshemmet hade hon gått in i den eviga ungdomens dag, det nya Jerusalem, den aldrig avbrutna glädjens hemvist.

För skyddslingarna vid Elim Park var denna händelse ingenting ovanligt. Den upprepas litet emellan och kan ju ej annorlunda, då samtliga ju luta mot gravens brädd. Den enes och den andres bortgång endast ökar hos var och en av de övriga en förklarlig längtan, att det snart måtte vara deras tur att flytta högre upp. Vid Elim Park njuta de, så vitt jag kunnat förstå, den hängivnaste vård, som kristen kärlek kunnat åstadkomma. Men eftersom denna vård övas i evangelisk anda och eftersom Guds ord gäller mer än allt på, Elim Park, så måste ju resultatet bli glädje vid tanken på att här är gränsstationen, nästa gång stannar det i himlen.

I Rev. G. W. Lindström har Elim Park en förträfflig föreståndare. Den karlen tog på, sin tid en stor del av Sveriges söndagsskolfolk med storm. Barnen uppskattade honom högt. Här visade han, att han lätt uppfattar även de gamlas värld och förstår att lämpligt hantera det spröda människomaterial, som ett ålderdomshem får sig anförtrott. I sin maka har han en ovärderlig hjälp.

Ja, härmed tror jag mig ha sagt, vad jag i huvudsak har att säga om Connecticut.

Till den industri varmed staten mest sysslar hör framför allt klockindustrien.

Det var min förmån att besöka även Hartford, huvudstaden, samt Bristol, Waterbury och New Haven, sätet för det berömda universitetet Yale. Allesammans välbyggda och vackra städer.

För hävdandet av baptistisk grundsats bland ättlingarna av nordens folk står för närvarande utom redan nämnda män Axel I. Peterson och Carl Gerhardh.

Jag säger Connecticut farväl och önskar dess folk förmåga att alltid förstå vad klockan är slagen.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free