- Project Runeberg -  Sista resan /
IX

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IX

I Massachusetts räknar man med att det svenska inslaget är bra mycket starkare än i Connecticut. I Massachusetts ha vi Boston, en av Amerikas Största städer och den i alla avseenden främsta i New England, så ock en av de äldsta. Den är mera europeisk till sin skapnad än någon amerikansk stad jag sett. Det ligger något klassiskt över denna metropol med dess smala och krokiga gator. Allmänt bekant är talesättet: Du kommer till New York och man frågar dig: "vad har du?" Du fortsätter till Chicago och man frågar dig: "vad kan du?" Du besöker Boston, och man frågar dig: "vad vet du?" Det är ju en fin komplimang åt Boston. Dock ej sämre åt Chicago. Sämst åt New York.

Att Boston är ett av de främsta bildningssätena i världen är visst. Man räknar då även med det berömda Harvards universitet, som ehuru beläget i Cambridge dock anses höra till Greater Boston. Anmärkningsvärt är för övrigt i vilken grad skolväsendet har fått sitt hemvist just i New England. Det lärer ock ha varit så under alla tider. Det är historisk mark här och det kännes som Roger Williams ande ännu svävade över dessa trakter. Och där denna ande talar, där väckes håg för stordåd, lika hans egna -- stordåd som förutsätta kunskaper, offervilja tillika med kärlek framför allt.

Svenskarna äro ej synnerligen talrika i Boston. Uppgifterna om deras antal variera högst betydligt. Så är för övrigt förhållandet varhelst man kommer och spörjer efter svenskarnas antal. Sammanhållningen mellan våra stamfränder i detta land synes mig vara mindre än bland vilket annat folk som helst. För de fosterländska minnena varmt kännande svenskar ha klagat däröver för mig, och jag har brukat svara dem, att det lyckas oss dåligt att ena vårt folk därhemma, vadan det egentligen aldrig förvånat mig, att det ställer sig så svårt här. Det saknar ej bemödanden i syftet. Nej sannerligen inte. Här finnas män och kvinnor, hos vilka idén att samla de svenska kring minnena av svenska stordåd blivit en passion. För förverkligandet av denna äro de färdiga att offra allt; och deras strävanden synas så mycket mera lovvärda, som de med all önskvärd tydlighet ådagalägga att det är tacksamheten över deras amerikanska medborgareskap som ligger till grund för denna deras iver för svenskheten. De vilja bli de bästa amerikanska medborgare och vilja se sina nordiska stamfränder bli det samma. Och de ha för sig att en genuin svenskhet leder till sådant medborgarskap. Kanske de ha rätt. Hittills har dock i stort sett otacksamheten varit lön för mödan. 1926 års händelser, närmast i förening med svenska kronprinsparets besök, har i alla händelser kommit svenskintresset att flamma upp, och dess förkämpar ha fått nytt mod.

Må de blott ej bli besvikna! På de svenskamerikanska kyrkosamfunden bli de det och under alla omständigheter på de svenskamerikanska baptisterna, och varför de så bli, får jag tillfälle att tala om längre fram. Verkliga förhållandet är, att inom vida kretsar av vårt folk här blygs man över sin svenska härkomst. Detta hörde jag ofta hemma i Sverige, men kunde aldrig tro att det var sant. Nu tror jag det, ty jag vet det. Och då jag fann det vara ett faktum, blev det mig utomordentligt angeläget att söka utforska de verkliga orsakerna. En sak blev snart nog fullt klart för mig, och det är den att frågan djupast sett är en bildningsfråga. Jag har sålunda på mina omfattande resor här aldrig stött samman med en verkligt bildad man eller kvinna född i Sverige eller född här av svenska föräldrar som ej genast, oförbehållsamt och med glädje tillstått sin svenska nationalitet. Obskuranterna visa aldrig någon sådan redobogenhet. Egentligen förtjänade vårt medlidande, ty det synes mig, att de näppeligen kunna vara lyckliga. Att de skulle kunna imponera på amerikanerna med dessa försök att visa sig som fullödiga amerikaner är absolut otänkbart. Den genuine amerikanen är, säga vad man vill, en fin personlighet och snabb tillika i uppfattningen och låter sig icke lätt föras bakom ljuset, patriot är han som ingen och patriotism kräver han av alla som här äro medborgare. Men att sådan patriotism skulle förplikta till bristande erkänsla mot ett gammalt fädernesland har väl aldrig fallit honom in. En av detta lands regenter, det måtte för övrigt ha varit Roosevelt, lär ha haft mycket liten smak för hit överkomna, som blygas för sin nationella härkomst. "Kunna de förråda sitt gamla fosterland, " skall han ha yttrat, "är det ingenting som hindrar, att de en gång förråda sitt nya. "

Jag har under den tid jag vistats i Amerika gärna begagnat varje tillfälle att öka mina insikter i landets historia; detta i synnerhet från koloniseringstiden. Det är något, som därvid på det uppbyggligaste berört mitt gamla svenska hjärta. Jag har funnit, att då de amerikanska historieskrivarna haft anledning att omnämna vissa andra folk, som jag anser takt och finkänsla kräva att jag inte anger, så ha de haft allt annat än gott att säga. Men så snart de berört svenskarna och deras banbrytareverk här, har det nästan i regel hetat: "De redliga svenskarna, de arbetsflitiga svenskarna," m. m. i den stilen. I nära anslutning till denna historieuppfattning gick president Coolidges tal vid avtäckandet av John Ericssons monumentet i Washington. "Ingen annan främmande nation" -- så hette det i presidenttalet "har betytt mera för Amerika än den svenska."

När jag då hör en svensk tjänsteflicka i detta land med näsan i vädret svara mig, då jag talar till henne på hennes fäders språk, "I am not a Swede," ja, då mår jag illa.

Det är i alla händelser väl, att man då och då möter karaktärer av helt annat slag. En gång fick jag vid min sida i en järnvägsvagn en ung dam, av vilken jag fick veta, att hon var från Duluth, Minn. Jag anmärkte då genast att det enligt vad jag sport fanns många, svenskar där. Ja, svarade den unga kvinnan, "och jag är en av dem." Då jag ögonblickligen härvid gick över på vårt modersmål följde den unga kvinnan exemplet och visade sig behärska vårt språk utmärkt. Då jag under vårt fortsatta samtal kom underfund med vilken väluppfostrad flicka hon var, var detta endast vad jag väntat.

Nu kan det väl se ut, som om vad jag här yttrat om svensk obskurantism uttryckt i blygsel över svensk nationalitet närmast föranletts av intrycken från besöken i Boston. Men det är alls icke händelsen. Mina personliga intryck från Amerikas Athen, som jag också hört staden nämnas, voro närmast rent motsatta. För det första sammanträffade jag där med en riktig äktsvensk, pastor C. T. Martin, föreståndare för den svenska baptistförsamlingen i staden. Det hade icke tidigare varit mig förunnat att se pastor M., och jag kan endast beklaga att tillfällena till samtal blevo så knapphändiga som de blevo. Fastän vi aldrig förr mötts, hade vi bland de svenska baptisterna hemma och dess ledande män fordom och nu så många gemensamma bekanta, att vi behövde dagar för att tillsammans tala om och beundra Guds förunderliga råd, visad baptistmissionen i Sverige.

Vidare anlände jag till Boston på den i Sverige rätt mycket uppmärksammade "Karl-dagen" i januari. Martin heter själv Karl och så göra rätt många av hans manliga församlingsmedlemmar. Dessa eller rättare deras fruar hade lyckligtvis ej kommit längre bort från det svenska, än att de på gammaldags vis styrt till med en äkta svensk "Karlfest. " Och så gott som direkt mitt upp i den kom jag, då jag anlände till Boston. Pastor Martin hyllade sig själv och alla närvarande Karlar i en lyckad versifierad hälsning.

Dagen efter som var söndag predikade jag i den svenska baptistförsamlingens ärevördiga tempel för en ej alltför talrik men så mycket mera uppmärksam åhörareskara. samma dag på eftermiddagen var jag över till Cambridge och höll min föreläsning om överste K. 0. Broady.

Med detta hade jag fyllt mitt värv i Greater Boston och kunde fortsätta till Worcester, en stad som uppges räkna inom sig 35 a 40 tusen svenskar. Om dessas intresse och uppmärksamhet tävla samtliga kända svenska kyrkosamfund. Och att denna tävlan är av det från rättfärdighetssynpunkt tilllåtna slaget och präglad av tillbörlig hänsyn, tyckte jag mig finna under de dagar jag hade förmånen vistas i samhället. Jag räknar det som en för mig lycklig omständighet, att den förening, som de svenska evangeliska predikanterna i Worcester mellan sig bildat, hade sitt sedvanliga månadssamkväm en av de dagar jag uppehöll mig där. Pastor Alfred F,. Lindberg hade artigheten att ta’ mig med dit. L. innehar sedan åtskilliga år vården om första svenska baptistförsamlingen i W. För ingen av de äldre baptistpastorerna har jag kunnat känna mig mer intresserad än för honom. Och det av något säregna skäl. Då jag i min ungdom var pastor i Söderfors och föreståndare för därvarande baptistförsamling räknade jag bland mina vänner flera personer med namnet Lindberg. De tillhörde alla missionsföreningen på platsen, men visade i alla fall mig både intresse och välvilja och talade gärna och med förkärlek om att de i Amerika hade en släkting, som var svensk baptistpastor. Han hette Lindberg och var född i Söderfors, vars pittoreska bruksgator han sålunda som pojke ofta trampat. Genom den svensk-amerikanska pressen hade jag redan någon kännedom om Alfred E. Lindberg och visste t. o. m. att han var en av den svenskkyrkliga rörelsens i Amerika mera framskjutna män. Att Söderfors’ stålsmiden funnit vägen till skilda delar av världen och befästat det idylliska lilla uppländska samhällets rykte, det visste jag sedan jag var barn, men att det tillika riktat det svensk-amerikanska baptistsamfundet med en av dess skickligaste pennfäktare, var mig till ifrågavarande tid obekant.

Att hans släktingar i Söderfors alltid voro litet smått stolta över denne sin anhörige, märkte jag, och föresatte mig att en gång söka få träffa honom. Så hände sig att under min verksamhetstid i Söderfors pastor Lindberg verkligen kom till Sverige och försummade givetvis ej att samtidigt besöka sitt barndomshem. Besöket råkade emellertid inträffa medan jag njöt en tids sommarledighet och var borta. Jag gick sålunda miste om nöjet av ett sammanträffande. Lindberg predikade en söndag i vår kyrka. När jag sedan återkom hem, frågade jag några bröder, med vilka jag stötte samman på gatan, vad de tyckte om den svensk-amerikanske pastorn. En av dem, en för sin rättframhet känd valsmästare, tog mig med sin kraftiga näve vid skuldran, såg på mig med godhjärtat allvar och svarade: "Ja, fråga är om han inte var värre än du."

Det var ju entusiastiska ord om Lindberg, men även som komplimang åt mig dugde det.

Från den dagen blev min önskan att en gång få se och skaka hand med den forne Söderforspojken livligare än någonsin. Det dröjde likväl ända fram till 1915 innan nöjet förunnades mig. Men då skedde det likväl, men för ändamålet tvangs jag att resa ända till San Francisco, där L. då var pastor. Nu möttes vi, som sagt, i Worcester, och bland det allra första min broder och vän gjorde för mig var att taga mig med till nyssnämnda predikantförbunds möte. I mötet deltog för övrigt ingen mer och ingen mindre än Augustanasynodens president, d:r Brandell. Vi båda förklarades vara sammanträdets hedersgäster och anmodades att hålla var sitt tal. Synodpresidenten yrkade på att jag skulle tala först, och mot ett yrkande från sådant håll gjorde man förstås ingen invändning.

En svensk predikant på besök i Amerika kan i ett intelligent auditorium alltid räkna på en särskild uppmärksamhet, d. v s. där åhörarna äro hit överkomna landsmän. Vara huru det vill, men en hälsning från fädernejorden kan alltid räkna på god resonans. Det finnes känslosträngar att anslå, och vibrationen blir ej sällan mycket stark. Inför en åhörarkrets, bildad av pastorer från samtliga i staden verksamma kyrkosamfund, kunde jag ej avstå från tillfället att lyckönska dessa mina arbetare till de gynsamma förhållanden, under vilka de hade att arbeta. Här var från statsmakternas sida intet samfund privilegierat framför de övriga. Alla åtnjöto samma frihet och rättigheter. Jag tillät mig i detta sammanhang att gå tillrätta med statskyrkosystemet hemma i Sverige och vågade hävda, att lutherska kyrkans länkande vid staten innebar en förnedring för samma kyrka. Jag gjorde mig förhoppningar om tämligen så allmän anslutning till denna tankegång bland mina åhörare, och jag har anledning tro, att det fanns sådana, men likväl ej doktor Brandell. I det tal han i fortsättningen höll polimiserade han emot mina yttranden och röjde icke så litet av sympatier för det svenska statskyrkosystemet, detta till idel överraskning för mig och jag tror även för de allra flesta av de övriga. Men doktor Brandell är tydligen en karl, som ingalunda drar sig för att sjunga ut sitt hjärtas hänförelse för lutherdomen var det vara månde. Tag hade i mitt anförande uttalat vad jag kände av glädje inför detta sammanträde som ett bevis på att bröder i Herren kunna sämjas, i trots av olika syn på varjehanda viktiga frågor. Däri hade jag äran höra doktor Brandell med mig instämma. Men den förträffliga doktorn ansåg tillika istånd att meddela den verkliga orsaken till denna förmåga att enas. "Vi ha alla vuxit fram ur den lutherska kyrkan; vi äro alla barn av henne, och just därför äro vi i dag förbrödrade." Ja, så föllo sig denne högt betrodde prästmans ord, och att de satte min vän Alfred Lindbergs förmåga av självövervinnelse på ett mycket hårt prov, var tydligt. L. tillstod efteråt för mig, att endast hänsynen för presidenten i hans egenskap av hedersgäst hindrade honom från att ge herr doktorn svar på tal.

Att augustanasynodens president är en kärnkarl, lider, trots allt, intet tvivel. Det förstår jag bland annat därav att han fått många motståndare inom sin egen kyrka. Personligen har jag sammanträffat och samtalat med honom ett par gånger sedan. För oss baptister har han ej värst mycket av sympatier till övers, så mycket har jag förstått och funnit förklarligt. Att doktor Shakespeare från London tilläts uppträda i Uppsala domkyrka i samband med vår konferens 1923, fann han ej tillbörligt, det sade han rent ut.

Välan, för herr doktorns utpräglade prelatensiska fasoner har icke heller jag några vidare sympatier. Men är han under allt en hel karl, så må det vara hänt. Vilhelm Hammar brukade säga att om en person gav honom en örfil och gjorde det som en karl, så ville han erkänna honom.

Om jag till detta nämner om några oförglömmeliga dagar i Brockton, där jag var en varmt omhuldad gäst hos pastor och och fru John Swanson, en intressant "titt" till New Bedford, en liknande till Gardner, till Springfield och till Norwood, så kan jag vara färdig med Massachusetts.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free