Min vistelse i New England kom att omfatta drygt fyra veckor, och då jag anlände till mina anhöriga i New Jersey för att rasta ut ett par, dagar, innan jag drog in i Mellersta östern, ansåg jag mig ha samlat inte så lite av för fortsatta resor nyttiga erfarenheter. Amerika var i mycket ett annat nu efter kriget än vad det var före. Så mycket var mig fullt klart. Det existerade, om icke precis ett främlingshat, så dock en viss betänksamhet mot utlänningar. Om jag skönjde en fläkt därav redan i östern, så kunde jag bereda mig på att möta den i högre grad inne i landet. Men därmed att folkopinionen blivit en annan, har ock de svenska kyrkosamfundens ställning i icke oväsentlig mån förändrats. Och sannerligen fick jag inte ett intryck av att den svenska missionen i Amerika för närvarande har något orienterande över sig. Och många äro de som jämte mig med stort intresse avvakta utvecklingen. Intresset bar orsak att röra sig förnämligast omkring förhållandena bland de svenska baptisterna. Det är då framför allt språkfrågan det gäller. Så länge jag rest omkring i församlingarna har jag ålagt mig själv att ej blanda mig i språkstriden, men då jag nu står färdig att lämna landet, torde jag icke förmenas att draga fram några synpunkter.
Icke ens ärkebiskop Söderblom hade undgått att fästa sig vid denna språkstrid, sådan han lagt märke till den bland sina meningsfränder. Frank och färdig, som den mannen oftast är i sina domslut, uttalade han, när han kom hem, att "språket var inte mål utan medel och Gud förstod engelska lika bra som svenska."
Allt det där är sant. Men om hans Högvördighet avsett att frågan är just så där lätt avgjord, som yttrandet tyder på, så har han alldeles säkert sett litet för ytligt på den. Jag är alldeles övertygad, att om han haft tid att stanna och pröva saken, så hade han nog insett, att den s. k. språkfrågan har större räckvidd, än att den klareras med en ärkebiskoplig gest, denna må vara än så fyndig. Här har erfarenheten tydligen ådagalagt, att med språket följer nya föreställningssätt, ja -- en ny anda. Och om den andan, som följer med det amerikanska språket, där detta vinner överhand i svenskkyrklig verksamhet, må intet annat än gott sägas. Men fråga är om svenskar kunna komma med densamma tillrätta, om det passar svenskt kynne. Det vill säga vi utgå då från den förutsättningen, att Gud har för sitt rikes utbredande i världen något uppdrag särskilt för oss svenskar, något för vår daning avpassat. Jag undrar, om vi icke själva under alla tider sett saken just så. Och kanske detta uppdrag haft något att skaffa med vad den hänsovne andlige ädlingen d:r McArthur, en gång president för baptisternas världsallians, vid ett tillfälle skall ha yttrat, det nämligen, att " de svenska kristna är saltet i den amerikanska kristenheten."
Dr McArthur hade sett saken så, och den mannen måste alltid ha vetat vad han sade. Och han var, jag vet det bestämt, icke ensam om denna sin mening.
Rörande amerikanska kristnas uppfattning om vad som kan i kristendomens namn vara tillbörligt, så medger jag, att jag mer än en gång stått undrande och spörjande. Men dessa våra vänner se saker och ting så annorlunda än vi, och vi böra vara mycket varsamma i vårt dömande. Mitt under allt kunna de ge prov på en så exemplarisk uppriktighet och en så fin takt i förhållande till våra känslor, att även däri ligger för oss en anledning att söka förstå dem.
Men nu hålla vi alltjämt fast vid, att vi som på Kristus, troende svenskar ha en för oss anförtrodd särskild uppgift. Den kristendomskunskap vi bibringats redan i vår barndom, de till allvarssyn på, livets manande förhållanden, i vilka vi vuxit upp, ja, vårt folks hela historia -- allt har hjälpt till att forma denna uppgift. Låt oss nu i djupaste ödmjukhet tänka oss att denna uppgift är vad den nyss nämnde högt aktade amerikanske teologen just uttalat.
Men då uppstår frågan: är fullföljandet av en sådan uppgift möjlig, utan att vi vinnlägga oss om att förbli svenskar till hjärta och själ? Och kunna vi så förbli, utan att vi mötas till uppbyggelse för vår allra heligaste tro vid fädrens tungomål? Min mening ar sålunda den att inom varje svensk församling i Amerika bör svenska språket hållas vid makt och odlas såsom en betydelsefull faktor, varigenom vårt folk här har för sig vägen öppen till svenska, av hela världen erkända bildningshärdar. Men då det gäller den offentliga förkunnelsen av Herrens ord, synes det mig klart som dagen, att varje församling bör vara rustad att framföra den på landets språk, närhelst och varhelst verksamhetens framgång det kräver. I fråga om den offentliga förkunnelsen synes mig språkfrågan huvudsakligen vara en fråga om tempot. Huru hastigt bör övergången ske? Här ställa sig förhållandena mycket olika på olika platser. Att säga, det man allestädes noga övervägt föreliggande omständigheter, innan man lagt om språkfrågan vid mötena, vore att säga det som inte är sant. Det är mer än uppenbart, att man mångenstädes haft för bråttom. Av de mer än ett hundra församlingar, jag haft förmånen att under mitt besök i Amerika gästa, ha i det -närmaste allesamman i större eller mindre mån övergått till engelska språket. Men i endast en av dessa församlingar har pastorn ansett sig kunna konstatera att i och med förändringen åhörareantalet ökats. Dock, därmed bör det ju inte anses, att förändringen var opåkallad. Man bör vara beredd till förändringar även om det blott gäller att få behålla det man har.
Summan är efter allt den, att engelska språket har i den offentliga förkunnelsen mångenstädes rätt till företräde redan nu, och så småningom måste den få det överallt Måtte nu blott formerna för förändringen bli den mjukast möjliga. Det finnes ömma känslomoment i förening med denna angelägenhet; och om någonsin kristlig takt och kristlig kärlek är påkallad så är det här. Det finnes i våra svenskamerikanska församlingar åldrade söner och döttrar av Moder Svea som upphört, att bedja att få dö, innan svenskt språk för alltid har upphört att ljuda i det tempel, de själva en gång voro med om att under försakelser och arbete resa upp. Det står dig fritt, om du så vill, att säga, att detta är brist på sinne för realiteter, brist på framsynthet. Må så vara att, så är! De voro dock i yngre år, dessa gamla, ej heller de utan sinne för realiteter, ej utan framtidssyn. De hade både det ena och det andra, då de röjde och plöjde, åkallade Gud och byggde kyrkor, de kyrkor där I yngre nu gån ut och in i åtnjutandet av så ofantligt mycket gott. Men det är nog sant, att sinnet för realiteter och framsynthet försvagas på ålderns dag. Och det kan ju ej vara annorlunda eftersom idealet, målet, som den kristna framsyntheten djupast avsett, härligheten, den eviga, tränger inpå och lägger beslag på ännu dröjande själskrafter. Och dock, när allt kommer omkring, så äro dessa våra fäder icke så helt utan förmåga av framsynthet som vi tro. Jag tycker mig ha funnit, att det är icke Så mycket benägenheten för det engelska språket i församlingarna som sårar de gamla svenska, som fast mer hos mången den så illa dolda ringaktningen för svenska.
På tal om särskild missionsuppgift åt svenskar i detta land, så gjorde för en tid sedan en av de svenskamerikanska baptisternas främste män, d:r Erik Lund, ett uttalande i svenska Standaret, som givit anledning till varjehanda kommentarer. Erik Lund förutser att den flerstädes igångsatta hetsjakten mot svenska språket i de svenskamerikanska baptistförsamlingarna kommer att sluta med dess undergång i svenskbaptistisk mission. Men han synes tillhöra dem, vilka tro på möjligheten av ett förblivande vid svensk livssyn, även om den måste tolkas på engelskt språk. Det är dock detta som återstår att pröva. Doktor L. tror emellertid även han på en särskild uppgift för på Kristus troende svenskt folk, ty han förordar i åsyftat uttalande, att de svenskamerikanska baptisterna skola, sedan de helt övergått på landets språk i sin verksamhet, inrikta sig på mission bland amerikaner. En sådan mission skulle då självfallet söka ett fördjupande av den kristna uppfattningen inom den amerikanska kristenheten.
Men bortsett från engelskan i svenska församlingars offentliga förkunnelse, så har språkstriden en annan och kanske intressantare sida, nämligen beträffande svenskans rätt till en plats i raden av språk, som äro förtjänta att inlära. Att barn födda i Amerika av föräldrar, hit överkomna från Sverige, inte kunna tala svenska, är, med förlov sagt, oförklarligt och vittnar ingalunda om någon högre intelligens. De ha dock haft det bästa tillfälle att lära sig fädrens tungomål. Utom den respekt det inger och den trevnad det lovar att kunna flera språk, så får det ej förgätas, att den svenska litteraturen rör sig med verk, som alltjämt stå oöverträffade i såväl formskönhet som ifråga om bildande innehåll. Men låt mig nu med nöje medgiva att barnen i första ledet, emigranternas barn, vanligen både förstå och tala svenska hjälpligt. Många göra det fullkomligt. Men å andra sidan är där allt för många, som inte kunna klara sig alls på föräldrarnas språk. Ett verkligt intresse för svenska språket möter man endast undantagsvis bland amerikafödda svenskar. Och att intresset i allmänhet är så ringa som det är, däri ha föräldrarna en mycket stor skuld. Icke endast så tillvida, att de försummat att söka väcka barnens intresse för modersmålet utan framför allt i den ohyggliga misshandel de själva låta språket i praktiken undergå. Barnen ha fått någon misstanke om att den svenska föräldrarna tala inte är någon verklig svenska och då ha de förklarligt nog icke mycken lust att själva ta’ efter. Verkliga förhållandet är i alla händelser det, att amerikafödda svenskar som trots allt tala svenska, tala det i regel renare än deras hit inflyttade föräldrar. Det har hänt, att då jag gjort mitt inträde som gäst i en svenska-amerikansk familj, föräldrarna där bett mig ha överseende med barnen för att de tala en sån dålig svenska. Och detta ha de kunnat göra i barnens närvaro! Detta är nu nära nog det dummaste de kunnat göra. Men nu har det merendels visat sig vara så, att barnen i själva verket tala en renare svenska än far och mor. För min egen del, då jag hört ungdomarna bjuda till att tala till mig på mitt eget språk, så har jag tyckt det låta så näpet, att jag ej på villkor haft hjärta att göra en anmärkning, även om skäl till sådana förelegat. Men nu har jag dock här varit i hem, där de unga hållit så styft på svenskan, att de, från den stund jag satt min fot inom dörren, ej medgivit ett engelskt ord. De ha t. o. m. icke dragit sig för att ge far och mor en tillrättavisning, om de i hastigheten glömt sig. Att dessa ungdomar därmed skulle vara svagare i landets språk, torde inte i ett enda fall kunna bevisas. Regeln är nog snarare den, att det just är deras säkra grepp på engelskan, som förhjälpa dem till en så pass grundlig kännedom om svenskan.
Summan av vad jag här velat säga är: låt i den offentliga förkunnelsen engelskan få allt det företräde som verksamhetsfältets daning kräv er, men håll det gamla fäderneslandets språk vid makt inom församlingen och det personliga umgänget hemma och ute i umgängeslivet.
Jag har redan antytt att striden synts mig mera skärpt inom det svensk-amerikanska baptistsamfundet än annorstädes. Bland de svenska metodisterna förefaller det mig som om man redan är fullt familjär med tanken på ett helt uppgående i det stora amerikanska systersamfundet, och med ett sådant perspektiv bör all språkstrid vara förfallen. Missionsförbundet och evangeliska frikyrkan, varandra helt närstående och till sitt ursprung helt svenska, ha väl också de sina anledningar att överväga språkfrågan och inrätta sig efter läget. Men i saknad av anglosaxiska relationer ha de åtminstone intill dato ej reflekterat på orienteringar åt det hållet. Vad nu slutligen augustanasynoden beträffar, så låter den i styrka av den maktställning den obestridligen innehar ej språkfrågan oroa sig alltför mycket. Den kan ju ordna denna angelägenhet som den finner för gott utan att behöva befara några svåra konsekvenser. Att den nuvarande synodpresidenten är en varm ivrare för engelskan vid de offentliga gudstjänsterna, det är vad man i varje fall vet.
Det är något helt annorlunda med baptisterna, d. v. s. de svenska. För dem är frågan i det allra närmaste en livsfråga. Alltjämt i relation till de amerikanska trosbröderna och av dem långa stycken ekonomiskt beroende, undgå de ej att taga intryck. Av amerikanerna äro de svenska baptisterna högt uppskattade för sitt större kristliga allvar, sin offervilja och sin trohet mot församlingen. De ha dessa våra amerikanska trosfränder säkert ingen högre önskan än att se dem sammansmälta med sig. De gamla svenskfödda predikanterna gå bort den ene efter den andre, och snart är knappast några kvar. Den nu mer och mer framträdande generationen av församlingsledare äro födda här i landet, eller ha i varje fall kommit hit som barn och ha här fått sin uppfostran. Bethel Academy, de svenska baptisternas högskola, är helt och hållet engelsk till undervisningen, och även i vårt predikantseminarium sker undervisningen på engelska med ända till nittio procent. Det djupare svenskintresset där överlevde ej Lagergrens rektorat. Själv har doktor L. uttalat, att då han en gång är död, kommer han att hedras som den "siste svensken" efter föredöme av den "siste atenaren."
Rörande det stora flertalet av unga män, som nu studera vid Bethel
Theological Seminarium, så kan det gott framhållas, att deras framtid
i de svenskamerikanska baptisternas tjänst beror helt av huru pass
hastigt och allmänt språkfrågan löser sig i anglosaxisk
riktning. Dessa unga män ha väl hört far och mor i stilla stunder vid
hemmets härd berätta om landet högt i nord, " midnattssolens land,"
där fädrens vagga stått. Och visst har berättelsen kunnat fängsla dem
och väcka deras beundran och intresse. Men detta har ej räckt till att
lära dem tänka, känna och vilja svenskt. Tanke, känsla och vilja gå i
amerikansk riktning. Och ingenting i världen är väl naturligare. Men
därmed är dock frågan om det svenska baptistsamfundets i Amerika vara
eller icke vara gjord rätt så brännande. Det glunkas om ett
förestående avgörande steg i ena eller andra riktningen vid
sjuttiofemårsjubiléet nästa år.
