- Project Runeberg -  Sista resan /
XI

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XI

Innan jag på allvar styrde inåt landet, ville jag göra en tripp till Delaware. Varje svensk, som kommer till Amerika, gör en sådan, för så vitt han kan och för så vitt gamla svenska minnen kunna tala till hans hjärta. Till mitt får det gärna tala, och det lyssnar med stillhet och andakt. Att minnet av fredlig gärning talar djupare till hjärtat än det av krigisk, kan jag ej hjälpa. Den berömde svenske skald, som ställer upp svenskans odlargärning på Minnesotas slätter till jämförelse med forna svenska krigarbragder på främmande jord för att sedan få med en ringaktande gest avfärda de förra som i värde oerhört underlägsna, han talar i fåvitsko och vet ej själv vad han säger.

Delaware är en av Amerikas minsta stater, men i svenskamerikas historia är det den största. Är 1938 blir det platsen för de största festligheter, som av svenskar någonsin firats i utlandet. Tre hundra år ha då förflutit sedan representanter för vårt folk första gången här landstego.

Det var en januaridag med sol över nyfallen snö, som jag anlände till Wilmington, huvudstaden i Delaware. Staden upptager inom sig landningsplatsen för de svenske, som anlände hit 1638. I då varande pastorn för den svenska baptistförsamlingen i Wilmington, C. A. Chader, fick jag en den mest förekommande värd och därtill en, för vilken det var en uppriktig glädje att följa sina vänner till " Old Swedes Church." Vi valde att gå dit söndagsmiddag efter gudstjänsten. Kyrkan användes sedan långt tid tillbaka av episkopalerna. Men även om den ännu vore i svensk ägo kunde den inte vårdas med större pietet än den dess nuvarande ägare ägna den. Den heter ännu alltjämt "gamla svenskans kyrka" och är till både sitt inre och sitt yttre just likt templet av samma ålder, som man kan få se här och där ute på den svenska landsbygden. De restaureringar invändigt, som tidtals befunnits nödvändiga, ha utförts med noggrann hänsyn till helgedomens ursprungliga utseende. Gamla urkunder, porträtt av forna prästmän och kyrkliga regalier vårdas som reliker. Med blottade huvuden och sänkta röster träda vi in under de mer än tre hundraåriga valven. Tegelstenarna, som bildade golvet, varpå vi trampa, voro fraktade över hit från fädernejorden. Pastor Chader skyndade sig att viska detta till mig, och mina steg blevo mera dröjande än förut.

På Iutherdom tänkte vi i denna stund intet, på episkopalism ej heller och på baptismen lika litet. För vår inre syn framstod allenast förfädren, som en gång här fjärran från hemlandets kust tillbådo levande Gud.

Väl en halv timma dröjde vi därinne. De olika föremål vi inbjödos att betrakta voro ej många och snart översedda, men det var svårt att slita sig ifrån dem. De hade så mycket att säga oss, den nya tidens barn, om gammaldags tro, offervilja och tålamod i försakelsen.

Från kyrkan är det blott några stenkast ned till floden från vars strand klippan skjuter ut, där våra förfäder stego i land. På båda sidor om klippan är kaj byggd, och tjänar som tillägsplats för smärre båtar. Den svenska landstigningsklippan har emellertid sparats vid sprängningsarbetena för att till evärdelig tid stå där som ett minne av det historiska strandhugget 1638.

Naturligtvis gingo vi också dit och dröjde på utsprånget någon stund medan vi ännu en gång sökte föreställa oss de biltogas tankar och känslor. Att deras landstigning här inledde en rad av svenske mäns dådkraftiga gärningar till skapandet av världens mäktigaste stat, därom komma de, som leva 1938 att få höra allt, och det i ett språk, som skall ljuda över all världen.

Denna resa till Delaware och Wilmington gjorde mig mera hemmastadd på amerikansk jord än förut. Jag kände att jag kunde säga till mig själv: det är dock mitt folk, som bidragit till att göra Amerika till vad det är i dag.

Enligt resplanen återstod mig nu närmast att besöka församlingarna i Mellersta Österns konferens. Mitt första uppehåll på resan inåt landet gjordes i Jamestown, den mest svenska staden i hela Amerika, skrev dåvarande pastorn i svenska baptistförsamlingen där i sitt vänliga inbjudningsbrev. Han var på sin tid en av Betelseminariets elever och var ofantligt intresserad av att höra min föreläsning om Broady, för vilken han sade sig alltjämt känna en växande beundran. En annan av Betelseminariets elever har anmärkt till mina föreläsningar om Broady, att han anser att denne var ej betydande nog för att göras till ämnet för en föreläsning. Vad säger det stora flertalet av f. d. betelseminarister därom?

Några månader efter mitt besök i Jamestown dog pastor Zettervall, kvarlämnande minnet av en vänsäll broder, en försynt och god människa samt en kunskapsrik och begåvad pastor. Jag hade just aldrig känt honom något vidare. Något enstaka sammanträffande under hans sverigetid, det var allt. De tvenne dagar jag nu hade tillfälle att umgås med honom gav mig intryck av en mystiker en grubblare. Knappt hade vi kommit från järnvägsstationen, där han mött mig och börjat promenaden till mitt härberge, förrän han sade sig ha kommit på spåren ett arbete, som utgav sig för att bringat i dagen någonting alldeles nytt rörande skandinaviska urinnevånares gudsbegrepp. Han sade sig nu vidare ha väntat mig med stort intresse i hopp om att genom mig vinna någon ytterligare upplysning rörande denna sak. Ledsamt nog måste jag, säga honom, att jag ingenting visste därom. Detta tycktes vara honom en kännbar missräkning. Snart hade han emellertid bragt på tal något annat, som kommit för hans öron rörande europeiska lärdas nyorienteringar på skilda vetandes fält. Då jag någon gång var i stånd att lämna honom upplysning, väckte detta hans livligaste intresse. Mina däremellan gjorda försök att komma in på för handen varande förhållanden hade jag inte mycket för. Livet, det livslevande livet runt omkring honom tycktes som ett tillslutet något för Zettervall. Men i kunskapens regioner var han mycket bevandrad. Men däröver fann jag hos honom själv ej skymt av förhävelse. Han föreföll mig som en av de anspråkslösaste män jag träffat. Som predikant och församlingsvårdare tror jag knappast att han var riktigt lyckad. Det kan ingen vara, för vilken böckerna blivit allt i alla. Där kunskaperna gjorts till mål istället för medel, hindra de en välsignelserik pastoralvård. En sådan kräver människokännedom och denna förvärvas ej i bokhyllan. En erfaren gammal predikant yttrade en gång att mest inspirerad för talarstolen kände han sig efter en rundtur ut bland samhällets fattiga, sjuka och på annat sätt prövade. Inga andra kunskaper än de, som sätta oss i kontakt med människorna omkring, oss i en osläcklig trånad efter att tjäna dem och göra dem lyckliga, kan sägas bära den frukt, som behagar Gud. Vi ha Guds ord på, att kunskapen uppblåser, och alla våra bröder, som förskaffat sig ett avsevärdare mått av sådana, ha icke stått den faran emot lika framgångsfullt som J. P. Zettervall. Den ande som känner Kristus och som ser människorna i ljuset av hans försoningsdöd, den kan emellertid ingen kunskap i världen uppblåsa, endast förödmjuka, förädla och lyckliggöra. Något som aldrig nog kraftigt kan betonas inför de yngre av våra predikande bröder är att studierna äro till för att förhjälpa dem till enkelhet och överskådlighet i framställningen av frälsningens budskap. "Det där gick över huvudet på mig" är ett ord, som vi litet emellanåt få höra från åhörare av nutida predikningar. Och uttalandet följes icke sällan av en min av bitter besvikelse. Och gick det över huvudet, huru mycket längre gick det icke då från hjärtat? Men den predikan, som går "över huvudet" på åhörarna röjer närmast huru kapitalt predikanten missförstått sin kallelse. Han gick att ge de sina ett prov ur sitt vetandes förråd och ej en hälsning från Gud, Fadren i himmelen, som ömt och kärleksfullt spörjer: "Var är mitt barn i kväll? O, var är mitt barn i kväll? Mitt barn, kom igen, se jag älskar dig än! O, var är mitt barn i kväll?" En sådan hälsning går sällan över huvudet.

På vårt studie- och arbetsrum, i ämbetsbröders krets och i offentliga debatter må vi gärna vara teologer om det lyster oss, men på talarstolen inför de arbetande och betungade äro vi endast predikanten. Och arbetande och betungade, det är vad våra verkliga åhörare äro. Och Gud själv sänder oss i möte med dem. Universiteten sända ut teologer. Gud sänder predikanten.

Ja, efter vad jag här sport förstår jag, att tankarna om Zettervalls förutsättningar som pastor och predikant varit mycket delade. Som människa och kristen däremot åtnjöt han odelad aktning. Därom var tanken blott en. Hans livsverk var under alla förhållanden ägnat åt Guds rike. Aktat och vördat vare hans minne!

Jamestown räknar cirka 45 tusen innevånare, och drygt hälften anses vara svenskar. Näst i antal komma italienarna. Nord- och sydeuropéer sålunda här förenade. D. v. s. till någon mycket vänskaplig samvaro kommer det nog aldrig. Därtill är nog det latinska blodet för hett och det germanska för svalt. Men ett slags grannsämja är ju alltid möjlig. Och att den i någon avsevärd grad brustit här hörde jag icke talas om. Borgmästaren är svensk och heter Carlson. Sitt ämbete har denne beklätt en lång följd av år och förtroendet för hans ämbetsförvaltning är alltjämt lika starkt. Staden gör ock med sina utomordentliga anläggningar till nytta och nöje, till trevnad och glädje borgmästaren och hans medarbetare i förvaltningen all heder.

Målet för min resa var nu Chicago egentligen, och därför kunde endast korta besök göras å mellanliggande platser. I min väg hade jag särskilt tvenne platser, som jag under inga förhållanden skulle ha kunnat gå, förbi. Jag menar Pittsburg och Mc Keesport. Jag nämner dem tillsammans, dels därför att de ligga alldeles inpå varann och dels därför att det emellan de båda svenska baptistförsamlingarna i dessa städer förekommer rätt mycket samarbete. Till Pittsburg och Mc Keesport stod min håg särskilt stark även av det skäl, att jag där skulle återse tvenne av mina vänner från yngre år, pastor J. A. Selen i Pittsburg och pastor J. O. Hammarberg i Mc Keesport. Den förstnämnde har sitt residens i Mc Keesport även han, där han sedan många år utövat massageyrket. I Pittsburg har han sig anförtrodd själavården och i Mc Keesport tar han itu med sina medmänniskors kroppsliga krämpor. Det är ej vem som helst givet att så dela upp sin tid och sina krafter och samtidigt på båda håll kunna glädja sig åt förtroende och framgång. Selen har lyckats. Jag bekänner att jag ingenstädes gästat ett verksamhetsfält, där förhållandet varit mera helgjutet gott mellan pastor och församling än i Pittsburg. Det är väsentligen genom pastor Selens arbete och bemedling som den lilla hjorden i P. är ägare av en av de trevligaste och mest inbjudande kyrkor man gärna kan få se.

Som massör har S. praktiserat i detta land i omkring 20 år, och hans rykte som en av de duktigaste bland massörer har stadgats år från år. Han har aldrig haft så, mycket som en liten annons inne i en tidning om sin konst. Reklamen må ha sitt berättigande, det menar även Selen men absolut inte vid hanterandet av människors hälsa och liv. Där anser han reklamen i nio fall av tio tyda på humbug. J. A. Selen bjuder på intet sätt ut sin behandling åt någon människa. Det är vars och ens sak, som vill pröva hans metoder att komma till honom. Och de komma, komma och bli hjälpta och gå sedan ut och bli hans levande reklamer. Selen var aldrig frasernas och de många ordens man, han var jämt handlingens. Sådan kände vi honom i det gamla fäderneslandet och höllo av detta skäl de framgångar, som redan där följde honom, fullt förklarliga. Även i det nya landet har han haft lyckan med sig och störst har han visat sig i den skara begåvade och välartade var är söner och döttrar som växt upp omkring honom. Men var är den lyckan, som här på denna jord förblir ostörd? När jag nu efter 14 år återsåg min gamle vän och kamrat från "Engelbrektsgatan 18" hade det knappt två månader förut varit hans obeskrivligt tunga lott att skiljas från en öm, hängiven maka efter ett trettioårigt äktenskap i aldrig bruten harmoni. I det brev vari han inbjöd mig till sig och församlingen berör han denna sak och säger: "över min levnadsstig faller ej mer en stråle av ljus, allt är mörker." Ja, till sådan tyngd kan givetvis en sådan smärtsam förlust falla över även den starkaste karl. Till sådan grad kan sorgegåvan sänka allt i svart. Men ingen som lever i Gud fasthållen vid en sådan tröstlös syn på läget, och det gör ej heller Selen. Sorgen och saknaden efter älskade anhöriga må väl hålla i sig, men tyglade av hoppet om en återseendets dag, helgas de så småningom och släppes fram en allt tydligare bild av våra hädangångna inför minnets syn. Och så tydlig kan den bilden bli, så livs levande minnet, att vi ha svårt att fatta, det de icke alltfort inneha sin plats ibland oss. Och det ha de för övrigt. Man spörjer exempelvis vid en ung och älskad makas och moders bortgång: vem skall fylla hennes plats? Och maken och barnen svara: Ingen! Någon kan ju alltid komma och utföra hennes arbete. Men ingen kan fylla hennes plats och behöver det ej heller. Hon behåller den själv alltfort och skall komma att behålla den i evighet. Jag kände fru Selen och gästade deras hem under de allra första åren av deras äktenskap, och jag begärde att bli förd ut till graven, som hon slutligen funnit här i främmande land. Min broder Selen villfor gärna denna min begäran, och en dag stodo vi på kyrkogården, belägen på en höjd med utsikt bort över de ryktbara Alleghanybergen. Här vilar Anna Selens stoft. I detta nu framstod inför min inre syn med överväldigande tydlighet det inbjudande lilla hemmet i Forsa i Hälsingland, där jag först såg henne ung och strålande lycklig vid de uppgifter Gud åt henne anförtrott som en evangelii förkunnares maka. Trettio år hade svunnit sedan dess, och med aldrig sviktande trohet förblev den älskade vid sin kallelse, till dess hon lik en Herrens tjänarinna gick in i hans vila. I Pennsylvanias jord gömmes hennes stoft till uppståndelsens morgon.

"Av glansen framför Honom vika molnen undan." I dessa högstämda ordalag profeterar Psalmisten om Kristus, och de orden tycktes mig så ljuva just nu. Herrens tillkommelses dag nalkas, och av glansen framför Honom vika molnen undan, även sorgens. Jag förnam, att så skulle ske även i den sörjande broderns hjärta.

Pastor J. O. Hammarberg hade lika litet han som Selen undgått att märkas av den tilltagande åldern. Hjässan var vit nu och gestalten litet mera lutande än för tio år sedan, men därför ej mindre imponerande i sin reslighet. Att träffa Hammarberg är för mig att i tankarna bli återförd till 90-talets Stockholm. Han var pastor i "Femman" med predikolokal på Grevgatan. Om vårt folks beundran tävlade han med själva Wilhelm Lindblom denna tid. Jag drar mig väl till minnes de livliga diskussioner, som höllos mellan oss seminarister vid matbordet varje söndagsmiddag, där vi möttes efter att ha hedrat olika predikolokaler med våra besök. I regel var, det så, att de flesta av de studerande fördelat sig på Betelkapellet och Grevgatan. Det blev sålunda Lindblom och Hammarberg det gällde. Vem var styvast? Det var frågan, som naturligtvis aldrig blev nöjaktigt besvarad vid dessa diskussioner. Att Hammarberg hade dem som höll styvt på sig, det är vad jag minnes. Det var ju ej heller allt för viktigt att få den frågan utredd. Minst av allt torde den ha intresserat de båda väldiga själva. De hade annat att tänka på denna tid, då deras lokaler sällan räckte till att mottaga de alltid skockande åhörarskarorna.

Med dessa mina bröder och medarbetare från oförglömmeliga sverigetider tillbringade jag några av de trevligaste dagar, som beskärdes mig under min vistelse i U. S. A.

Vad glädje de hade av mitt besök, vet jag inte så noga. Någon dag före min avresa anordnade de till min ära ett surströmmingskalas. Vad som nu egentligen låg däri får jag försöka räkna ut, när jag kommer hem och får bättre tid.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free