- Project Runeberg -  Sista resan /
XVIII

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XVIII

Efter närmare tre månaders vistelse i Chicago drog jag till " tvillingstäderna. " Därmed menas St. Paul och Minneapolis. Varför de kallas tvillingstäderna har jag aldrig blivit rätt klok på. Det kan icke vara för någon likhet i åldern, ty St. Paul är mycket äldre än Minneapolis, och ifråga om utseende så föreligger åtminstone ingen frapperande likhet. Det enda skälet skulle kunna vara, att de äro sammanväxta, vilket då egentligen borde ge dem namnet "de siamesiska tvillingarna.

Då en svensk styr resan till Minnesota, sker det i medvetandet, att han där möter flera landsmän än i någon annan av staterna i Amerika. Han har låtit sig underrättas om att ingenstädes har i samma utsträckning som här svensk odlingsflit kommit till heder. Han har hört Minnesota nämnas vid det stolta namnet Nordstjärnestaten, och det ena som det andra har väckt hans intresse.

"Nordstjärnestaten" räknar omkring 21/2 millioner innevånare, varav drygt hälften anses vara skandinavier, svenskar och norrmän, och de senare böra ingalunda frånkännas sin del i förtjänsten i statens uppbyggande till vad den nu är.

Från Chicago reser man till tvillingstäderna på cirka 12 timmar. Man kommer till St. Paul först och är därmed i statens huvudstad. Av stadens namn tänker man sig gärna ett katolicismens fäste och slutsatsen är ingalunda oriktig. Det finnes mycket katolskt i St. Paul, och den katolska katedralen tronar på sin höjd i tävlan med själva kapitoliet. Detta är f. ö. en företeelse, som man blir van vid. För mig fram mot en amerikansk storstad, ställ mig på en höjd, där jag kan blicka ut över metropolen, och visst är att bland byggnader, som resa sig stoltast och fått de mest dominerande platserna står där en katolsk katedral. Det slår aldrig fel. Och den som här är aldrig så litet inne i förhållandena missförstår ej saken. Att komma till härskarvälde över Amerika är påvestolens för närvarande stoltaste dröm. Och att den drömmen en gång skall gå i uppfyllelse, anser ingen här omöjligt. Den katolska propagandan bedrives med en intensitet och målmedvetenhet, som synes kunna övervinna alla hinder. Att så många av de olika staternas mest framskjutna förtroendeposter kunnat besättas med katoliker är mer än anmärkningsvärt; och att de påvlige till den grad, som fallet är, lyckats få polisväsendet och domarämbetet i sina händer förtjänar den största uppmärksamhet. Nog har presidentstolen hittills varit viken för protestantiska kandidater, men ingen garanterar huru det härmed blir för framtiden. I närvarande stund har man sina blickar riktade på en högt stående katolsk ämbetsman.

Gent emot en obrottslig sammanhållning de protestantiska kyrkosamfunden emellan skulle romerska kyrkan litet eller intet förmå. Den senare räknar sexton millioner bekännare, vilket ju är avsevärt. Endast baptister och metodister äro tillsamman lika många, vilket ju borgar för en avgjord seger för protestantismens sak, om man ville gå fram enligt religiösa hänsyn. Men sammanhållning mellan de evangeliska kristna kyrkosamfunden existerar här som överallt i världen allenast i möteshänförelsen, aldrig i praktiken.

Men i trots av den katolska fläkt varmed Minnesotas huvudstad hälsade mig gick mitt intresse åt ett helt annat håll. Om de romerska fått fotfäste i St. Paul, så ha de svenska baptisterna det ock. Här ha dessa tre församlingar, av vilka den äldsta är den näst största i landet. Men utom detta har samfundet här sitt Bethel Institut, innefattande Bethel Academy, ett slags högskola samt Bethel Teologiska Seminarium, varest de svenskamerikanska baptistpredikanterna få sin utbildning.

Vid sistnämnda anstalt hölls avslutningshögtid samma dag jag anlände till St. Paul, och jag hade från en av lärarna, sedermera rektorn vid samma skola, d:r K. J. Karlson mottagit vänlig inbjudan att närvara vid högtiden. Jag måste för detta ändamål ta’ mig från järnvägsstationen direkt ut till seminariet. Ett besök vid Bethel Seminariet! Så trevligt det låter för en gammal svensk baptistpredikants öron! Att redan vid inträdet i skolan möta så äktsvenska gamla seminarister som K. J. Karlson och Arvid Gordh var ägnat att fördjupa hemkänslan. Det var ock med en viss stolthetskänsla jag fann ut, att dessa båda så högt aktade bröder för närvarande inneha ledningen av predikoutbildningen bland våra svenska trosfränder i Amerika.

Avslutningshögtiden var enkel och värdig, och den hälsning jag gavs tillfälle att frambära från fädernejorden mottogs med aktning och intresse. Jag får anledning att återkomma till mina intryck från våra skolor i St. Paul och undervisningen där och skall därför ej vidare uppehålla mig därmed nu. Redan på kvällen samma dag, som var en lördag, var jag annonserad att hålla min föreläsning om överste Broady i Bethelkyrkan i Minneapolis, varest jag tillika var kallad att predika söndagsförmiddag. Jag hade således mina skäl att komma i ro för återstoden av dagen, och jag erbjöds sova hos en älsklig skånsk familj i Minneapolis. Jag bodde där helt nära den stolta Mississippi-floden och hade en härlig utsikt över de i dessa majdagar så fagert grönskande flodbäddarna.

De första dagarna använde jag till mer eller mindre omfattande strövtåg i Tvillingstäderna. Ett av de första förde mig sent en kväll ned i Minneapolis centrum. Här stötte jag på hotell "Svea," biograf "Stockholm," "Skara," restaurang "Skandia’ och mycket mer i samma stil, som erinrade mig om det faktum att bortsett från Chicago räknar ingen amerikansk stad flera svenskar än "kvarnstaden," som Minneapolis kallas. Under min vandring fann jag mig plötsligt mitt uppe i ett av frälsningsarmén anordnat gatumöte. Kraftiga trumvirvlar hade överröstat gatularmet och lockat en ansenlig skara, mestadels karlar i arbetsdräkt, att stanna. Den hänförda lilla truppen i de röda färgerna kämpade redligen i syfte att väcka de slöa till intresse och uppmärksamhet. De lyckades endast delvis. Det behövdes tydligen något alldeles extra för att beröra dessa karlars känslor. Jag föreställde mig, att en hel del av dessa kunde vara svenskar och i så fall menade jag mig kunna leverera det där "extra." Jag tog mod till mig och gick under sången fram till mötets ledare och bad honom utforska, huru många av de närvarande som förstodo svenska språket. Han lät genast avbryta sången och bad alla som förstodo svenska räcka upp handen. Drygt två tredjedelar efterkommo uppmaningen. Eftersom jag naturligtvis också meddelat officeren, vem jag var, så uppfattade han strax avsikten och förklarade utan vidare, att vi nu "hade förmånen lyssna till en röst från Sverige."

Jag hade ej misstagit mig. Det behövdes blott detta. Karlarna skockade sig samman och kommo närmare med framsträckta huvuden.

Se, svenskintresset kan under alldagliga förhållanden vara nog så ringa, men bjud svensken att vid ett tillfälle som detta, då anledning till självrannsakan föreligger, få höra en hälsning från landet där hans vagga stod, och du kan vara viss om att han lyssnar Så gjorde han även nu. Jag visste, förstås, huru jag borde ta’et. Jag höjde min röst till det mesta möjliga, lade däri all den, känsla jag förmådde och talade så om älskade anförvanter, vilka nu gingo där bland hembygdens skogar och dalar, talade om mor, som, ehuru nu grånad av år och bekymmer, aldrig upphör att tänka på och bedja för gossen sin, som för länge sedan drog åt vesterled och ej hörts av på åratal. Kanske den gossen stod i detta gathörn just nu.

Klangen av fädrens tungomål måtte ha ljudit sällsamt genom gatularmet, ty en mera uppmärksamt lyssnande hop har jag aldrig sett. Mötesledaren var ingen svensk och huru han kommit att lära sig en svensk sång är mig ännu en hemlighet. Men den mannen måtte i alla fall ha vetat åtskilligt om psykologi. På bruten men likväl tydlig svenska började han med kraftig röst sjunga:

O, var är min son i kväll? O, var är min son i kväll?
Mitt hjärta ömt, honom ännu ej glömt, o, var är min son i kväll?

Sedan han ensam sjungit kören ett par gånger, fick han sina kamrater med däri och gav ej upp, förrän han ryckt hela hopen av de kringstående med sig, och mäktigt ljöd det nu över gatubullret:

O, var är min son i kväll? O, var är min son i kväll?
Mitt hjärta ömt, honom ännu ej glömt, o, var är min son i kväll?

Själv var jag djupt gripen. Det var ju precis som hemma och ändå så långt, så långt från hemlandets kust. Men de känsliga överraskningarna voro ej slut härmed. Det fanns i den lilla hopen av salvationister en ung kvinna, som var svensk till hjärta och sinne. Hon hade tydligen berörts av främlingens hemlandshälsning ända därhän, att hennes tankar tagit vingar och ilat mot hemmet därovan. Något skymt av pärleportarna måtte ock ha visats henne, ty hon måste låta sitt överfyllda hjärta flöda ut. Med något stel men klockren stämma började hon sjunga:

Hemland, där sol ej dalar,
Hemland för tröttad själ.
Stilla när Herren talar,
Han gör nu allting väl.
Hemland, Hemland!
Saliga, ljuva hemland,
Eviga vår dit ej döden når, Saliga, ljuva hemland.

Även här togo alla del i kören:

Hemland, Hemland!
Saliga, ljuva hemland.

Detta blev nästan litet för mycket för mig. Det var ej möjligt att hålla tårarna tillbaka. Mötet upplöstes härmed, och skaran begynte skingras. Jag skulle dock, innan jag drog mig bort, få göra en erfarenhet, som i hög grad förtog det nyss så uppbyggliga intrycket. Jag fick flera landsmän omkring mig, vilka på det där hemifrån kända viset drogo historier om sjukhusvistelse, arbetslöshet, allehanda familjesorger, m. m. för att slutligen tigga mig om pengar. Det var svenskar på dekadans. Det finnes gott om sådana i de amerikanska storstäderna. Sedan jag nu stått och talat till dem på det sätt jag gjort, föll det sig ej lätt att utan vidare avvisa dem. Jag gav dem av mina slantar, så långt jag förmådde och skyndade därmed iväg från gathörnet. Jag hade likväl ej hunnit synnerligen långt, förrän jag upphans av en ung man som ropade mig an. Jag hade lagt märke till denne. Medan de andra höllo på att tigga mig om pengar, hade han hållit sig på avstånd såsom om han bidat sitt tillfälle att få, mig för sig själv. Jag gissade på ett extra tiggeri men detta visade sig vara fel. Mannen räckte mig ett litet kort, varpå han nedskrivit namn och adress på en kvinna i Stockholm. "Se här," sade han, "detta är namn och adress på min syster. Vill ni lova mig att, då ni återkommer till Stockholm, uppsöka henne och hälsa henne från hennes broder. Säg henne ock, att hon beder för mig."

Jag tog det lilla kortet och bad att få veta hans eget namn. Han vägrade dock att meddela mig det och var efter ett par sekunder försvunnen i folkvimlet. Det lilla kortet har jag givetvis i gott förvar. Det visar mig till ett visst nummer vid Mästersamuelsgatan.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free