Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ved som lokbränsle
- Torv som lokbränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphandling måste planläggas i god tid, innan veden var avsedd att
förbrukas, blev följden den, att, när kolmarknaden började lätta, ansenliga
vedförråd funnos i upplag för statens järnvägars räkning, varigenom
vedeldningen kom att fortgå längre än som eljest varit avsett eller
ekonomiskt lämpligt.
TORV SOM LOKBRÄNSLE
1. Stycketorv
Sedan länge hade torv i form av stycketorv utnyttjats som lokbränsle
vid statens järnvägar. Förbrukningen, som under åren 1903—1906 i
medeltal utgjorde 6 400 ton per år, nedgick under de närmast följande
åren, bl. a. på grund av förhållandevis låga stenkolspris. Frågan om
torvbränslets utnyttjande inom landet var emellertid fortfarande
föremål för livligt intresse, icke minst inom riksdagen. I början av år 1909
anmodades järnvägsstyrelsen av Kungl. Maj:t att verkställa utredning
beträffande de engångs- och årliga kostnader, som skulle åsamkas
statsverket, därest torv användes i stället för 100 000, 75 000 respektive 50 000
ton utländska stenkol under förutsättning, att 1 ton engelska stenkol
ansåges likvärdigt med 1,64 ton fullgod torv.
Sedan synnerligen omfattande provningar ägt rum, inlämnades den
22 oktober 1910 till Kungl. Maj:t den begärda utredningen[1], åtföljd av
utförliga redogörelser. Utredningen gav beträffande torvens
användbarhet såsom lokbränsle vid handen i huvudsak följande.
Det ovan angivna relationstalet mellan bränslevärdena för engelska stenkol och
torv, vilket baserats på vid stationära pannor utförda provningar, höll icke streck
vid eldning å lok, utan uppgick detsamma i stället till 1,95.
Under sommaren förelåg med de vid försöken använda loktyperna ingen
egentlig svårighet att vid blandning av lika viktdelar torv och stenkol hålla ångtryck
och vattenhöjd i pannan konstanta, och gällde detta för tåg med en grundhastighet
av såväl 45 som 60 km i timmen samt av sådan vikt, som motsvarade respektive
loks största dragkraft.
Under vintertiden däremot var denna blandning oanvändbar, åtminstone för
tåg med en grundhastighet av 60 km i timmen. Svårigheterna vintertiden ökades
även genom att det i torven befintliga vattnet frös till is. Eldningsarbetet ökades
vid eldning uv torv- och kolblandning i sådan grad, att tjänstgöringstiden för eldaren
måste vara kortare än vid eldning med enbart stenkol, vilket medförde ökat behov
av eldare. Vid mera än 50 viktprocent var det omöjligt att hålla ångtryck och
vattenstånd i pannan konstanta, om lokets dragkraft skulle helt utnyttjas. Vid
användandet av enbart torv blevo angivna svårigheter betydligt större, samtidigt
med att arbetet med eldningen stegrades i så hög grad, att eldarens tjänstgöringstid
skulle behöva högst väsentligt avkortas eller ock tvenne eldare användas samtidigt.
Då torv för att icke skadas av nederbörd måste i motsats till stenkol förvaras
under tak i särskilda torvlador samt under våta somrar upptagen torv ej kan
färdigtorkas utomhus före vinterns inträde utan måste torkas i torvladorna, måste dessa
avpassas för två års behov, medan däremot statens järnvägars upplagsplatser för
stenkol i södra delarna av landet ej behöva rymma kol för mera än ett års behov.
Enär en kubikmeter stenkol väger cirka 840 kg och en kubikmeter färdigtorkad torv
[1] Utredningen jämte tillhörande handlingar finnas utgivna av trycket år 1910 såsom
nr 1 i serien »Meddelanden från Kungl. Järnvägsstyrelsen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sj1931/2/0603.html
