Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RATTE. 9
»Hvad tänker du ta’ dig för, Johan,» frågade
modern med detta egendomliga lugn, som vid alla
tillfällen utmärker folkets barn.
»Jag tänker ge mig ut te’ sjös, mor.»
»Jag kan förstå det, men du har ju hvarken
papper eller nâ’t. »
»I får skicka dom efter te’ Göteborg.»
»Ä’ de’ töcken brådska?»
»Ja, mor, det ä’ det.»
Modern frågade inte mer, men med kvinnans
vanliga instinkt anade hon, att det var för Annas
skull, som Johan nu åter lämnade hemmet.
»Jag vill aldrig återse henne,» tänkte Johan,
under det han sysslade med förberedelserna till
resan. »Jag vill aldrig återse henne. »
Men när det blef afton och det började skymma,
smög sig Johan bort från hemmet. Han måste
återse henne ännu en gång, blott en enda.
Då han kom i närheten af Annas hem, hörde
han musik, han stannade och lyssnade; där inne
spelade man en känd vals på ett handklaver. Johan
gick allt närmare och närmare. Man dansade
tydligen i stugan. Han smög sig fram till fönstret
och såg in. Flera par svängde gladt om med
hvarandra, men Johan såg blott ett enda, det var
Anna och Nils, som dansade med hvarandra. Han
höll henne helt nära tryckt intill sig, under det de
dansade sågo de in i hvarandras ögon, så som
blott de se på hvarandra, hvilka tro sig hafva
funnit hvarandra för lifvet.
Slutligen tystnade musiken, dansen afstannade
och Johan smög sig oförmärkt bort. Tydligare än
Annas öppna bekännelse skulle kunnat säga honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
