Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXXII. Jakten efter skatten. — Rösten bland träden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastade då och då på mig en grym blick. Han brydde sig
sig tydligen inte det minsta om att dölja sina tankar, och
jag läste dem också, så tydligt, som om de stått tryckta.
I guldets omedelbara närhet var allt annat glömt; hans
löfte och doktorns varning voro båda något förflutet, och
jag kunde icke betvivla, att han hoppades kunna lägga
sig till med skatten, finna och gå ombord på Hispaniola
under skydd av natten, skära av strupen på varenda
hederlig själ på ön och segla sin väg, såsom han först hade
tänkt, belastad med brott och rikedomar.
Uppskakad som jag var av dessa oroande tankar, hade
jag svårt att hålla jämna steg med de snabbfotade
skattjägarne. Då och då snavade jag, och det var vid dessa
tillfällen Silver ryckte som häftigast i repet på mig och kastade
sina mordiska blickar. Dick, som blivit efter oss och nu
avslöt tåget, pladdrade för sig själv både böner och
svordomar, medan hans feber alltjämt tilltog. Detta bidrog
även att öka det olyckliga i min belägenhet, och för att
sätta kronan på verket förföljdes jag av tanken på den
tragedi, som en gång utspelats på denna platå, då den
gudlöse sjörövaren med det blå ansiktet — han som dog i
Savanna, sjungande och skrikande efter dryckesvaror —
där med egen hand hade stuckit ned sina sex
medbrottslingar. Denna lund, som nu var så fridfull, måste då ha
genljudit av skrik, tänkte jag, och kunde ännu i
inbillningen höra dem.
Vi voro nu vid randen av småskogen.
»Hurra, kamrater!» skrek Merry, och de, som voro
främst, föllo in i språngmarsch.
Men plötsligt, icke tio alnar längre fram, sågo vi dem
stanna. Ett lågt rop hördes. Silver fördubblade sin fart,
bökande med sin krycka likt en besatt, och ögonblicket
därpå stodo även han och jag orörliga.
Framför oss var en stor utgrävning, icke så nyligen
gjord, ty sidorna hade fallit in och gräs spirat upp på
bottnen. I denna låg det avbrutna skaftet till en hacka
jämte kringspridda bräden av åtskilliga packlårar. På ett
av dessa bräden såg jag, inbränt med ett glödgat järn,
namnet Valrossen — namnet på Flints fartyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
