Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
810
Miaaplckel.
Mlilelirarti
de inre landskaperna ända till Roslätt i Skåne.
Orten är skarp och ätes ej af kreaturen, med
undantag af renen; roten deremot användes med
största fördel såsom nödbrödsämne till mjöl sedan det
skarpa ämnet blifvit åtdraget med vatten.
Misspickel, giftkis, ett till slägtet arsenik
börande mineral, som förekommer kristalliseradt, till
färgen silfverbvitt till stålgrått och gulaktigt,
sällan brokigt anlupet, ogenomskinligt,
metallglän-sande, sprödt, i brottet ojemnt, bårdt så att det
eldar mot stål, samt består af tvefaldt
svafvel-jern (svafvelkis) i förening med tvefaldt
arsenik-jern (arsenik-kis), och finnes på flere ställen i
riket.
KfinscNiutfr kallas en tillredning af mjölk och
äfven blott af vassla, ljusbrun till färgen och
särdeles välsmakande, då den göres af getmjölk. Detta
smör begagnas på några orter af allmogen,
synnerligast i de norra och i Westergöthland.
Tillredningen sker på följande sätt. Man har 3 till 4
serskildta qvantiteter vassla, dem man hvardera
för sig kokar ihop till hälften, sedan slår man
dem alla tillhopa och kokar samma vassla så
länge, till dess den blir tjock som en välling eller
tnnn gröt. Derpå tages den af elden och vispas
tills den kallnar något, då den öses i ostkaret,
hvarest den stannar till dess den är alldeles
kall, hvarefter den lägges att torka antingen
ute eller inne. I de norra orterne utgör detta
miss-smör mesta utspisningen bland allmogen. Det
ätes dels såsom det är, dels med litet gammal ost
och smör kokadt till sofvel, eller genom
utbak-ning i råg och tunnbröd. Höst och vinter
uppkokas det i vatten, och förtäres i stället för mjölk,
samt ätes, med litet smör kokadt till tunn gröt,
äfven på bröd.
IHissviixt medför en viss lindring i de bördor,
som åligga jorden, likväl egentligen endast
kronojorden. Äboen äger nemligen att lösa sin
afrads-spannmål efter markegàngspris, så snart missväxt
öfvergått bonom. Sjelfva saken, neml. att
verklig missväxt ägt rum, måste intygas af
presterskapet, samt ortens ståndspersoner och allmoge.
Lindringen gäller, såsom sagdt, endast
afrads-spannmål, den kronan sjelf uppbär; men icke
tionde. De bemmansräntor, som icke äro behållna åt
kronan, utan utgöra s. k. indelningar, underkastas
serskildt pröfning af konungens befallningshafvande.
För öfrigt äger regeringen i missväxtår att
begagna det s. k. spannmåls-kredit i vet, hvilket, enligt
<845 års riksdagsbeslut, utgöres dels af det som
blifvit inbetaldt af undsättningsskulder till 1830
års riksdags undsättningskapital, dels af
tullafgifter for utländsk spannmål, som införes. Vid
inträffad missväxt kan regeringen lyfta högst 100,000
R:dr i riksgälds-kontoret, hvilka återbetalas genom
inflytande tullafgifter för spannmål. Dessa
undsättningsmedel äro bestämde dels till lån och dels
till rena gåfvor. Den som ej kan erhålla
understöd af den församling ban tillhör, eller kan
försörja sig genom arbete och dymedelst återbetala
den undsättning staten gifver, erhåller, utan
ersättning, del af kreditivet, likväl får denna und-
sättning ntan återbetalning belöpa sig högst till
50,000 R:dr. För öfrigt utgår undsättningen
såsom räntefritt lån.
Miatel, mistelten, vispelten (Viscum album), äfven
flygrönn, en parasitartad buskväxt, som
förekommer uti täta och fuktiga skogar, särdeles på
löfträd, uti de tempererade delarne af landet bär och
der; bären innehålla ett segt slem, hvilket användes
till fogelliin och bladen ätas af kreaturen. Misteln
ägde i forntiden en vigtig religiös betydelse, och
spelar en märkvärdig rol i nordiska mytbologien.
Ursprungligen tillhör den, såsom helig betraktad,
Balders- eller Druid-dyrkan, hvilken i den
för-Odinska tiden öfvades af invånarne på Sveriges
vestra och södra kuster, samt på de stora öarne.
I England, der Druid-dyrkan hade sitt förnämsta
säte, bar man träffat Druidlik inbäddade i mistel,
och ännu brukas denna växt der på sina ställen
att upphängas i taket julaftonen, och qvinnorna
föras derunder och tillönskas god helg och godt
nyår, likaså pä vissa ställen i Frankrike. En viss
dag pä våren uppsteg den förnämsta Druiden i
eken, och nedskar misteln med en helig knif. I
Sverige tillskrifves denna växt äfven ännu en
magisk kraft. Den nyttjas såsom slagruta, att
upptäcka förborgade skatter, då dess grenar tros
vrida sig omkring hvarandra. På sina ställen
upphänges den i busen, såsom ett säkert skydd för
vådeld, äfvensom den användes såsom bot emot
bexeri och deraf förmodade sjukdomar. Då
smör-kärningen ej vill lyckas, inborras mistel i
kärnan , o. s. v. Sannolikt har mytben om misteln
inkommit i Odinsläran ifrån Druid- eller
ßalders-dyrkan. Det var endast med misteln eller müteUen,
som Balder kunde dödas, emedan man icke aklat
att af denna späda växt taga den ed, som de
andra naturtingen måste aflägga, att icke skada
guden. Mistelns namn i vissa delar af
Westergöthland är Vespelten.
Misteln, en sjö i Gryt socken af Södermanlands
län, har ymnigt braxenfiske, hvarföre den ock
kallas "herr Öknas vistbus."
IMisteltrust, dubbeltrast (Turdus viscivorus), en
till trastslägtct hörande gångfogel, af 12 tums
längd och 19 tums viogbredd; ofvan gråbrun med
askgrå anstrykning; under gulaktigt hvit med
svartaktiga fläckar, på halsen spetsiga, på bröstet tvert
ovala; undre vingtäckarne och inre spetskanterna
af de tre yttre stjertpennorna hvita; näbben
mörkbrun, vid roten inunder gul; iris brun; benen
smutsigt gula; bönan litet mindre än hannen.
Förekommer om sommaren i de större skogarna i det
mellersta Sverige, och under flyttningstiden, ehuru
sparsamt, i lundar och trädgårdar uti Skåne. Han
anländer i slutet af Mars eller början af April,
men en stor del öfvervintrar äfven i skogarna i de
mellersta och södra delarne af landet, lians
lockton är ett fint "ii.»", hvarpå följer ett sträft "arr";
sången är gäll, fastän melankolisk, och består af
korta afbrutna strofer. Födoämnena äro
isynnerhet regnmaskar, men äfven snäckor, insekter och
larver, samt om hösten åtskilliga slags bär. Boet
bygga de af risqvistar, mossa och lafvar, uppe i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
