Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
att den sats, hvarpå hela resonnementet hvilar, nemligen att en
norms karaktär af rättsnorm är beroende af »die Anerkennung»,
, är en synnerligen tvifvelaktig1) hypotes, hvars berättigande
Bier-ling ingalunda kan anses hafva bragt ens till sannolikhet, dels
ock att, äfven med antagande af dess riktighet, det resultat,
hvartill Bierling kommit beträffande rättssatsernas natur, är oriktigt.
Hvilar nemligen rättslagens bindande kraft på »die Anerkennung»
samt gifver denna senare upphof till såväl rättsanspråk som
rättsplikter, så hafva såväl de förra som de senare sitt stöd i de
rättssatser, hvilkas komplex utgör rättslagen, d. v. s. dessa
rätts-satser äro såväl berättigande som förpliktande2). Men oaktadt
således den Bierlingska uppfattningen af den objektiva och
subjektiva rätten icke kan godkännas, så måste man dock
erkänna, att densamma innehåller mycket värdt att beakta.
Derigenom att man visar befintligheten af berättigande rättssatser,
liksom dessas primära natur i förhållande till de förpliktande, har
man nemligen icke fullständigt angifvit den subjektiva rättens
väsen. Den frågan återstår alltid: Hvari består den helgd, som
rättslagen binder vid ett intresse och derigenom skapar en
rättighet? Svaret synes oss icke kunna blifva annat än det, att
rättslagen just i den berättigades intresse uppstält de normer, som
hafva för ändamål skyddandet af den verksamhet, som utgör
rättighetens innehåll3). Att, såsom Bierling, ur rättighetens nega-
’) Sålunda drifves Biekling genom dess antagande till att (s. 119 f.)
förklara barn och vansinniga för blott fingerade rättssubjekt.
*) Mot åsigten att rättsordningen består af blott imperativ: Pebnice,
»Rechtsgeschäft und Rechtsordnung» i Gbünhuts Zeitschrift, VII s. 473 f.;
att obs. särsk. s. 478: »Die ganze Argumentation Thosts hat zu ihrer
Voraus-setzung den schön oben berührtén Satz ton der natiirllchen Freiheit des
Menschen, die soweit geht, wie ihr nicht ein Imperativ entgegentritt. Dieser
Satz ist bekanntlich ein Grundsatz des Naturrechts voriges Jahrhunderts.>
Jfr äfven Plösz a. a. s. 59—64.
’) Härmed torde Wach, om än ej i form, dock i sak öfverensstämma,
då han, »Handbach», I s. 186 n. 2 säger: »Anch liegt in dem Gedanken des
berechtigenden Gesetzes kein Widerspruch mit dessen Begrlff als
gemeinver-bindlicher Norm; das hypothetische Sanktioniren individueller Willensmacht
(z. B. des Eigenthümers) ist die Zweckbeziehung der Imperative des Gesetzes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
