Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rangström, Ture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rangström 215 Rangström
Hans Pfitzner i Berlin. Hans tidigast
offentliggjorda tonsättningar,
romanser till texter av V. Ivrag, K. A.
Ta-vaststjerna och O. J. Bierbaum,
tillkommo 1903—04, varefter närmast
följde några Strindbergsvisor. Hans
första orkesterverk var den
symfoniska dikten "Dityramb" (1910), som
1911—14 följdes av "Ett
midsommarnattsstycke", "Höstsång" och ’’Havet
sjunger". År 1915 introducerades hans
första symfoni, "August Strindberg
in memoriam", och 1919 uruppfördes
i Stuttgart hans Strindbergsopera
"Kronbruden", vilken fick premiär i
Stockholm först 1922, året efter det
han framträtt med en annan opera,
"Medeltida" (till text av H.
Drach-mann). År 1919 var även hans andra
symfoni, "Mitt land", färdig för
uppförande; tio år senare presenterades
den tredje, "Sång under stjärnorna",
och 1936 den fjärde med titeln
"In-vocatio". Jämsides med denna alstring
i de större formerna växte hans
särpräglade romansproduktion med en
rad tonsättningar av bl. a. Runeberg
(15 sånger under titeln "Idyll"),
Levertin ("En båt med blommor" m. fi.),
Fröding (bl. a. sviten "Kung Eriks
visor"), Heidenstam, Dan Andersson,
Erik Blomberg oeh framför allt Bo
Bergman, som vid sidan av
Strindberg blev hans särskilt utvalde
diktare och vilkens poem "Vingar i
natten" kan sättas som motto för hans
tondiktning överhuvudtaget. En del
av sina sånger har R. komponerat med
orkesterbeledsagning, så t. ex. den
karakteristiska "Tristans död" till
Bergmans text samt cyklerna
"Notturno", "Den utvalda" och
"Häxorna". Under 1940-talet vidgades hans
produktiva intresse för lyriken till att
omfatta även företrädare för en
modernare diktargeneration ss. Karin
Boye, Gunnar Ekelöf och Harry
Martinson, och till litterär medarbetare
för sin tredje opera, som lian arbetade
på under sina sista år, "Gilgamesj",
utvalde han Ebbe Linde. Som
beställningsarbeten komponerade R. bl. a.
scenmusik till Strindbergs "Till
Damaskus", Ibsens "Brand",
Shakespea-res "Macbeth" och "Hamlet" samt
"Kantat till Artur Hazelius’
100-års-minne" (1933). — R. verkade
periodvis som musikanmälare i
dagspressen: 1907—09 i Sv. Dagbladet, 1910—
14 samt 1927—30 i Stockholms
Dagblad, 1920—21 i Dagens Nvheter och
1939—42 i Nva Dagligt Allehanda.
Åren 1922—25 var han dirigent i
Göteborgs orkesterfören. och 1931—
36 presskommissarie vid K. teatern.
—- Romantiker och alltifrån
ungdomen hetsigt misstrogen mot idyllen
med, som lian själv uttryckte det,
"alla dess vackra frestelser till lugn
Ture Rangström.
och lögn och ro" har R. med förkärlek
tondiktat över nattliga och patetiska
motiv och som romanskompositör
huvudsakligen inriktat sig på sådan
lyrik, som bäres av en tragisk
grundstämning, vare sig denna slår ut i
full förtvivlan som hos Ernst
Josephson ("Jag", "Min grav", "Jag är ett
träd"), eller är ett behärskat
svårmod som hos Bo Bergman ("Den
mörka blomman", "Vinden och
trädet", "Avskedet" m. fi.). När inte
skalderna helt kunnat tillmötesgå
stundens krav på mörkt patos, liar
han själv skrivit text i lämplig
tonart, så t. ex. för "Notturno". Denna
R:s lust att sjunga ur ett nattligt
dunkel och låta sången skälva av oro,
svårmod eller upprivenhet bottnade
dock inte i någon vek eller osund
sentimentalitet. En manligt redbar
kampvilja hindrade honom frän att ge sig
hän åt det känslosamma, och det
rakryggade i hans hållning
motsvarades av en viss egensinnig stramhet i
tonspråket. Strindberg blev i ett tidigt
livsskede hans vägvisare och ledstjär-
na, och hans konstnärliga utveckling
bestämdes i icke ringa mån av lusten
att "i toner vara en ringa men
sannfärdig lärjunge" till denne mästare.
Den starka och fruktbärande
inlevelsen i Strindbergs diktkonst,
dokumenterad särskilt starkt med operan
"Kronbruden", sammanhängde med
hans stora mottaglighet för litterära
intryck överhuvud. I själva verket
hade han från början en djupare
förankring i litteraturen än i en
föregående tids tonkonst. Knappast
någon tondiktare, om inte möjligen
Si-belius, betydde så mycket för R:s stil
som litteraturens män. Hos dem fick
ban den inre drivkraften för sitt
skapande. Denna hans intima förbindelse
med litteraturen var på en gång en
styrka och en svaghet. Den gjorde
honom till en stor lyriker, en
romanspoet i särklass, rörligare i anden,
lidelsefullare i tonen, expressivare i
stilen än hittills någon annan i den
sv. kulturkretsen. Men den hämmade
i viss mån hans utveckling som
sym-foniker. På den rena instrumental-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
