Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örnehufvud, Olof - Örnstedt, Carl Gustaf - Örnhielm, Clas - Örnsköld, Per Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
örnstedt
541
örnsköld
var fortifikationens första chef och
som sådan dugande och initiativrik
med stor organisatorisk och
konstnärlig begåvning. Under hans tid
fick det sv. fortifikationsväsendet
sitt första stora uppsving. Större
delen av hans ritningar över sv. och
tyska orter är samlad i den i
Krigsarkivet förvarade ”Svenska
plante-boken” från 1637. ö. uppgjorde även
ritningar över Gustav II Adolfs
bataljer och belägringar, vilka dock nu
äro förlorade i original. Ö. var även
en skicklig kartograf. Vissa av hans
kartor över områden i Preussen och
Tyskland, vilka byggde på
rekognoscering i terrängen, voro så
epokbildande, att de medtogos i tyska och
holländska atlasverk. Även
Skånekartan från 1644 (förvarad på
Skokloster) var för sin tid banbrytande, ö.,
som var en fridsam man och
huvudsakligen självlärd, åtnjöt Gustav II
Adolfs och Axel Oxenstiernas fulla
förtroende. —■ Gift 1634 med Anna
Larsdotter Sneckenfeldt. —■ Litt.: E.
Ericsson, ”Olof Hansson ö. och
svenska fortifikationsväsendet” (1935).
A. Åg
örnstedt, Carl Gustaf,
friherre, militär, f. 16 dec. 1669, f 5
mars 1742 på Skottorp i
Skummeslövs skn, Hall. län. Föräldrar:
hovkanslern Frans Joel Ö. och Anna von
der Deilen. — Sin militära bana
började ö. vid Livgardet. Därefter
tjänstgjorde han vid olika förband i de
tyska provinserna, ö. tillhörde också
Tiesenhausens sv. reg. i Holland och
blev efter återkomsten till hemlandet
ryttmästare vid Västgöta ryttare
1696. Han blev 1699 kapten vid
Liv-dragonreg. och följ, år major där. År
1702 utnämndes han till
överstelöjtnant vid Södra skånska kavallerireg.,
vars överste och chef han blev 1704.
ö. deltog med utmärkelse i det stora
nordiska kriget och bevistade bl. a.
bataljerna vid Klissow och Pultusk.
Han sårades 1709 vid Poltava och
tillfångatogs av ryssarna men
utväxlades redan följ. år. ö:s barska och
hårdhänta soldatnatur i förening med
framstående militära egenskaper
förfelade icke sin verkan på Karl XII,
och befordringarna följde varandra
de närmaste åren slag i slag. Sålunda
blev han generalmajor av kavalleriet
1710, generallöjtnant 1712 och
general 1716. ö. upphöjdes även i
friherr-ligt stånd, sannolikt 1717, men tog ej
introduktion. Under konungens
frånvaro från riket tjänstgjorde ö.
huvudsakligen vid den armé, som sörjde
för försvaret av Skåne. Efter
konungens död blev ö. 1719 överbefälhavare
på denna front. Dessförinnan hade
han dock åtföljt Karl XII på dennes
sista fälttåg mot Norge 1718. ö:s roll
under den föryirrade period, som
inträffade sedan konungen stupat, är
ej fullt klar. Emellertid gjordes stora
ansträngningar från arvprinsens och
Ulrika Eleonoras sida att vinna ö.
för deras sak, och vid den beryktade
fördelningen av krigskassan i
Strömstad kom en icke föraktlig andel på
Ö:s lott. Han utsågs också pä hösten
1718 till riksråd, vilket ämbete han
dock aldrig tillträdde, och en
fält-marskalksfullmakt utfärdades följ,
år. Dessa ansträngningar voro dock
i stort sett förgäves, ö. kunde endast
med svårighet förmås att ställa sig
till den nya regimens förfogande, ö.
bidrog verksamt till att kväva ett
myteri bland trupperna i Skåne 1721.
Två år senare tog han definitivt
avsked. ■—■ Ogift. H. E—a
örnhielm, Clas, före adlandet
först Kapfelman, senare Arrhenius,
ämbetsman, historieforskare, f. 22
dec. 1627 i Linköping, f 19 maj 1695
i Stockholm. Föräldrar: handlanden
och borgaren Arvid Claesson
Kapfelman och Ingrid Björnsdotter. Om
Ö:s släkt se Arrhenius (bd 1 s.
136). — ö., som antog släktnamnet
Arrhenius, blev efter skolgång i
Linköping student i Uppsala 1650,
bedrev där studier i österländska språk
och historia och tjänstgjorde från
1657 som lärare åt greve Gabriel
Oxenstierna. Med denne företog han
1664—67 en utländsk resa,
utnämndes sistn. år till docent i historia vid
Uppsala univ. och blev följ, år
historiarum prof. Han tjänstgjorde
dessutom från 1669 som assessor i
Antikvitetskollegium, utnämndes 1679 till
rikshistoriograf och fick från 1682
sin verksamhet knuten till
reduk-tionskommissionen, där hans uppgift
blev att ur medeltida aktmaterial
excerpera namnen på de krono- och
kyrkogods, som senare kommit i
adelns ägo. ö. upplade därvid bl. a.
en serie påvebrev och en samling
kyrko- och klosterbrev (tillhöra Vitt,
akad. och nu deponerade i
Riksarkivet). Hans arbete visade sig icke
användbart för reduktionen men har
varit ovärderligt för forskningen. Han
adlades 1684, utbytte 1687 sin
professur mot tjänsten som
universitetsbibliotekarie i Uppsala och blev 1689
censor librorum. År 1693 utnämndes
han till k. sekr. — ö. utgav 1677 en
edition av Rimberts’ ”Ansgars liv” och
1689 — på grundval av diplom och
samtida berättelser — samt följ, år
en levnadsteckning över Pontus De la
Gardie. Han var under 1690-talet
sysselsatt med en beskrivning till Erik
Dahlberghs ”Suecia antiqua et
hodier-na” men hann icke avsluta den före
sin död. Ett av hans brev till Erik
Dahlberg är tryckt i ”Handlingar
rörande Skandinaviens historia” (3,
1817) och en relation rörande de
andliga godsen i samma arbete (21—22,
1836—37). — Gift 1669 med Maria
Appelroth. A. Åg
örnsköld, Per Abraham,
friherre, ämbetsman, f. 13 nov. 1720 i
Heds skn, Västmanl. län, f 16 april
1791 i Nyköping. Föräldrar: majoren
Johan Löth-örnsköld och Sara Helena
Schönström. •— Efter studier vid
Uppsala univ. ingick ö. 1736 som
auskultant i Bergskollegiet och avancerade
till ord. notarie 1746, sekr. 1751,
assessor 1756 och bergsråd 1759. Han
besökte 1740 de norska bergverken och
reste 1754—56 genom en stor del av
Mellan- och Västeuropa, där han
studerade ”dessa orters bergverk,
hushållning, handel och manufaktur”. Han
framträdde på riksdagarna i
finans-och näringsfrågor och pläderade som
led. av handels- och
ekonomikommissionen (1757—61) bl. a. för en
liberal lånepolitik och nedsättning av
Per Abraham örnsköld. Miniatyr av Niclas
Lajrensen d.ä. (Nationalmuseum).
bankräntan. Stor berömmelse som
näringarnas främjare vann Ö. som
landshövding i det nybildade
Väster-norrl. län, där han under sin blott
sjuåriga styrelsetid (1762—69)
bedrev en kraftfull och uppslagsrik
praktisk reformverksamhet för
näringslivets, främst modernäringens
upphjälpande. Som ägare av
Strömbacka bruk i Hälsingland (1756—
74), där han utom järnhantering
drev ett betydande jordbruk, var ö.
redan bekant med norrländskt
näringsliv och satte sig på ständiga
resor i det vidsträckta länet, som då
även omfattade Jämtland, in i länets
förhållanden och invånarnas villkor.
Han undervisade allmogen i
effektivare brukningsmetoder, främjade
linslöjd och odling av höstråg och
potatis, ivrade för utdikningar och
bekämpade det skogsödande
svedjebruket. Han påskyndade
storskiftesdel-ningen och avvittringsverket, vilka
voro förutsättningarna för den med
kraft främjade och bedrivna
utvidg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
