- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
52

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

När den obekanta vid soffan hörde Adolfines steg, vände
hon sig om med en snabb kastning af halsen litet åt sidan
och en höjning af hjässan — en graciös gest, fullkomligt lik
den man ser en ung häst göra, som vid minsta läte hajar
åt sidan. Detta djur passar till liknelse här, emedan det i
hvarje led har ett underbart behag, i hvarje rörelse en finess,
mer utmärkt och outgrundlig, än naturen visar hos något
annat djurslag. Adolfine såg på hennes panna ett diadem
af stora, gnistrande ädelstenar, bland hvilka en rubin satt
midtför, och hon häpnade, ty smycket syntes furstligt, och
stenarna flammade mot ljuset med ett så ädelt vatten, att
deras värde utan tvifvel var oberäkneligt. Flickan vid soffan
frågade med en liten nick:

”Är ni vid baletten?”

”Jag?” sade Adolfine rodnande.

”Kanske aktris? — Ack! —” den okända gjorde sin
fråga med en röst, mer liknande sång än tal, och med en
glänsande blick åt sidan, till hälften sorgsen, till hälften
leende såsom af ett aflägset hopp — ”hjälp mig med
spännet här.”

Adolfine nalkades med hemligt leende öfver denna
förtroliga anhållan och spände upp klänningen. Hon erfor en
besynnerlig känsla — ”men vi äro bägge fruntimmer,” tänkte
hon, ”och det gör ingenting!” — En besynnerlig rörelse erfor
hon likväl, när under hastiga vackra vändningar ej blott
skärpet, men hela orangeklänningen — snörlifvet fick bli
orördt kvar ända upp till halsen —, linongsärmarna, skor och
purpurstrumpor, alltsammans försvann ifrån gestalten, som
nu med en liten skakning på hufvudet besåg sin på
damastsoffan afkastade brokiga dräkt och sakta sade:

”Lockfågel — hm — nej.”

Men hastigt framdrogs under hörnsoffan ett knyte och
därur uppvecklades en annan kostym. Adolfine blef åter
bi-trädarinna. En alldeles svart, men fin och mycket tätt stickad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free