Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att i den lilla vagnen brukade väl annars en lefvande varelse,
lindornas ägare, åka, och hvilken barnflickan förmodligen
var van att draga i den. Men nu låg där endast linnekläder;
och det förekom vandraren, att den lilla vackra tjänarinnan
så här bittida var ute med dem för att i en rännil skölja
dem och sedan föra dem hem åt sin lilla behärskare, som
torde vakna vid frukosttiden.
Hvilka små tankar hos en präst! Men flickan med sitt
allvarsamma, något bleka, högst intressanta ansikte, såsom
barn stundom hafva det, var den enda människa, som i hela
det sköna landskapet mötte honom. Han begärde af henne
anvisning om vägen. Hon gick då med sin lilla vagn framför
honom öfver flere krökande sandgångar genom den
praktfulla parken. Han märkte, att hon för hans skull och för
att visa honom körde en väg, som förde henne långt ifrån
trädgårdskanalerna, hennes egentliga bestämmelse. Slutligen
hunno de fram till själfva nerrgårdsbyggningen, som
gul-målad och nyreparerad prunkade vid foten af de förut
omtalade fyra himmelshöga popplarna. Vägen till
landsvägs-grinden gick nära förbi här. Han bad nu flickan icke göra
sig besvär längre. Vid afskedet klappade han henne vänligt
öfver hjässan; hon hade så infantilt behagligt prydt det
intagande morgonlandskapet, och hennes lilla nigning vid hans
afsked var full af uttryck. I detsamma han så där lent
klappade och strök hennes hår, kom han också att kasta
ögonen upp åt karaktärsbyggningens fönster. En rullgardin
drogs där just nu upp, och han mötte ögonkastet af ett
åldrigt fruntimmer i fin natthufva, synbar bredvid den
uppgående gardinen.
Den unga mannen oroades likväl icke häraf. Han hade
sig bekant, att fru majorskan Mannerskantz, ägarinnan till
Vernanäs, nu var hemma själf och äfven hade sina bägge
svärdöttrar hos sig; men tiden tillät honom icke att göra
dem sin uppvaktning. Han gick därför oförtöfvadt bort till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
