- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
157

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vår själ och i köld vår kropp. Jesus Kristus, du nådenes sol.
gå upp och lys öfver de förtappades land: marken är torr.
och dess vida rämnor gapa af törst. Våra vattubäckar gifva
intet vatten, och skyarna äro förseglade, att de icke regna.
Men så är det sagdt, att du har älskat oss! Du har icke
försmått de usle! O Herre, hur kunde du se till oss? Du
har nedstigit och varkunnat dig öfver den blinda, den
spetälska har du helat och den döda uppväckt. Du har icke
räknat för rof att äta ibland syndare: vår vän är du! Du
har bedt för oss hos din fader: du har svettats blod af djup
ångest, du har gifvit dig i dina fienders händer för vår skull,
och korsets träd har du icke skytt. Dig, o Son! som har
öfvervunnit döden, dig, Jesus Kristus, har min håg utvalt
i dag. och mitt hjärta älskar dig, att jag får vara delaktig af
din seger. Jag tror, att jag får vara din, och du är min hälsa.
Borta, borta är nu den försvunna rök, som hette synd; dig.
Herre, älskar jag öfver allt, öfver allting i himmelen och
öfver allting på jorden; och du är den, som gör allting ny
åt mig. Förkrossade voro mina lemmar, men det är såsom
det intet var. Jag tror på dig, att du vill älska mig!
Hädan-faren är då plågan: och det förmultnade har fått sin
uppståndelse i min själ. Si, svarta voro min andes kläder, men
jag vill aflägga mitt onda väsende och fly mina gärningars
gamla gestalter. Dock hvad kan jag? Du är ensam den som
förmår, låt din blod i mina ådror, att jag blir en ny människa,
sådan som jag förr aldrig varit.”

Så talade han vidare, och hela hans inledning blef icke
annat än en bön. Slutligen nedsjönk han för att med
församlingen tyst säga fadervår. Vid han härunder stod lutad
emot predikstolen och var nära amen, kom han händelsevis
att kasta sina ögon bort i en vrå af kyrkan, som han förr
icke varseblifvit. Där upptäckte han likväl en gestalt, som
icke syntes gammal. ”Det där är utan tvifvel deras moder,
hon som kanske mistat sin man i vågorna,” tänkte han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free