Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Och huru gästar nu Herren de faderlöse vid sitt bord?”
fortfor han. ”Jo, Gud gästar de faderlöse redan på jorden,
då människor, fattade af hans ande, gästa de faderlöse i
hans namn vid sina bord; ty människors inbördes
barmhärtighet är Guds egen barmhärtighet; och han lutar sitt
öra till de förkrossades böner redan på jorden, på det sättet,
att hans ande uppmanar, kallar och drifver den människa,
som mera har, att bistå den, som intet har.”
Det låg, såsom vi hört, ingenting ovanligt i prästmannens
framställning; om icke det, att han talade till dem, som han
talade till, och det rörde dem besynnerligt och eget att
behandlas såsom fiskare, det de alltid varit. Han talade både
varmt och med sans; han talade så simpelt som ibland vänner,
och han fann det till slut så lätt på predikstolen, som om han
varit i ett godt samkväm, där äfvenledes koncept icke nyttjas.
Han yttrade inga märkvärdigheter, ingenting att skrifva upp;
men kristendomens storhet består i att vara liten, och
salighetens väg är såsom den smala, knappt synliga gångstigen
genom en grön äng, där ekar växa och några himmelshöga
popplar utgöra det fjärran målet.
Allt som han såg huru församlingen upplifvades, steg
också hans eget mod i kristlig glädje, och slutligen förekom
honom den lutande, antika kapellbyggnaden såsom ett ljusens
hem. ”Detta är Faderns förlåtelse” — slöt han — ”att vi tro
på Sonen; ty när Kristus bor i oss och gör oss lefvande, så
att vi fly synden, då har synden ingen makt längre, och
vreden kommer oss icke vid. Så är en ljusastake uppsatt i
det mörka rummet: den, som icke tror, han är allaredo dömd;
men den, som tror på Sonen och blifver beståndande i
kärleken, han kommer aldrig under domen. Amen.”
Man gick ut ur kyrkan.
Det var middag och den skönaste sommardag.
Utkommen på kyrkvallen hälsades adjunkten ännu af
några kvarblifna halta och rangliga gestalter, som med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
