- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
214

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ögonen tycktes stå i motsägelse till hennes sista stränga tal.
Ja, när han betraktade de röda, fylliga, nästan skönt formade
läpparna med de jämna, hvitt glimmande tänderna innanför
och en stundom framskymtande liten tungspets af högrödt
fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas en man som
honom: ”Har då ingen i världen kysst denna mun?”

Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne,
och slutligen frågade hon med en skär, mild röst: ”Hvad
är det du ser så på?”

Helt oförtänkt och djärfvemang svarade han: ”Jag sitter
och undrar, om ingen människa nånsin kysst den där
munnen?”

Ett hastigt öfvergående leende var hela hennes svar, och
hon tittade bort öfver mälarfjärdarna. I hennes blick syntes
härvid ej det minsta koketteri eller skimmer af elakhet, men
å andra sidan icke heller någonting just romantiskt, svärmiskt
himmelskt. Det var ett mellanting af oförklarligt slag.
Alldeles icke fult, men också icke djupt vackert. Det liknade
det slaget, hvarom man med en glad min brukar yttra sig:
”Å, det går an!”

Uppmuntrad däraf att hon åtminstone icke afvisade
honom, vände nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten:
”Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara, af samma
slag, som du själf omtalat att man brukar till mamseller och
jungfrur. Jag känner till och med, att jag icke är ovan vid
detta tal. Men du har förklarat mig, huru du hatar det. Jag
vill icke en gång nämna om hjärta, efter jag minns förr i
dag ... och dessutom tror jag, uppriktigt sagdt, ditt hjärta
vara af glas, och jag, jag äger ej i mitt våld den diamant,
det enda vapen, hvarmed märke skall kunna ristas i ett
sådant.”

”Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i
afton, Albert?” Hon frågade detta med ett genomträngande
ögonkast.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free