Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vis skulle sofva oroligt. Men det spordes ej. ”Sara Videbeck
är icke af dem som drömma,” suckade han och slöt igen
sina ögon. ”Till sluts har hon väl ändå ett glashjärta, hårdt
och kallt, glänsande men stelt. Hon frågar minsann hvarken
efter att hata eller älska. Men hvad är hon då själf för en?
Hon är själf en stol, känslolös, likasom hon hållit mig för en
stol och sagt mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla
en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag
menar, hvarken god eller ond. Huru kan jag kalla ett ingenting
dygd eller ens last? Men förlåt, sergeant, du har orätt,”
fortfor han litet därefter, ”hon är ej, som du säger, ett
ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där lifliga
ögonkasten? Den varma munnen?... Då och då ... nej,
nog har hon sinne, var viss på det, men om jag är den rätte,
se det är en annan fråga. Hvad är hon då för en? Liderlig?
Hut åt helsingland, det kan icke falla mig in. Men ett
mellanting är hon, som jag icke begriper, om jag bråkar sönder
tinningen på mig. Jag ville bli poet igen, jag är ju blott
tjugufem år!”
”Ack,” fortsatte han, ”om jag fick somna! I morgon
blir det bra.” Oaktadt denna önskan, såg han dock nu som
allrabäst ut genom fönstret och upp emot himlahvalfvet igen,
hvilket blifvit klarare och började visa några stjärnor. Han
gnuggade med sin hand på rutan för att få bort all imme.
”Hvad är själfva denna ruta?” började han monologisera.
”Hvad är här i världen en glasruta? Den är ett mellanting,
den också, ett mellanting emellan inne och ute, underbart nog;
ty själf synes rutan icke och skiljer likväl så bestämdt emellan
den lilla människovärlden Inne och det omätliga stora Ute.
Jag kan i rutan själf se intet, men genom henne ser jag
likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske
föraktlig, icke just en låg varelse ändå, tycker jag, men ej
heller mycket hög i värde, ja, just som par exemple jag själf!
Ack, jag ville så gärna rista in mitt namn i rutan; jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
