- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
267

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pröfning, att den slutas med helvetet själf? Det kallar jag
icke pröfning, men raseri.”

Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga
orden. Helvete, raseri och djäflar hade aldrig ingått i det
samtalsspråk, hvarmed han umgicks, utom, som sagdt är, då
han svor. Och i sällskap med Sara hade han aldrig gjort
en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själf, hvarken
god eller ond.

För att muntra sig, lyfte han upp barnen, det ena efter
det andra, i sin famn, kysste dem varmt och såg litet skygg
ned emot henne, som satt på grafstenen. Han fann henne
i detta ögonblick se upp på honom själf och på barnen, och
det tycktes, som hon till hälften ämnade sträcka armarna
efter dem. Han fästades underbart af denna tafla. Han var
hvarken målare, musikus eller skald; han kunde således
hvarken teckna, sjunga eller säga sig hvad som så intog
honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild. Och
äfven hon var icke poetisk. Bilden af det rent och himmelskt
okonstlade är likafullt någonting.

”Nu ... nu kom in, Sara! Aftonen stupar allt mer, du
kan bli kall. Jag ville icke för tusen världar att du skulle
förkyla dig.” Han gaf barnen åter flera kyssar och små
silfverpengar; de sprungo sjungande sin väg, och han tog
Sara Videbeck under armen.

”Förkyla mig? Det hoppas jag ej skall hända. Jag är
ganska varm, Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser
mig het eller finner mina kinder glöda.”

Innan de stego ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om
en gång, såg på det majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom
dem och gjorde en omärklig böjning, likasom neg hon till
afsked därifrån ... eller kanske till tacksamhet för det nöje,
som hon af de små njutit på kyrkogården.

Alberts hjärta blef lätt igen, när han kom på gatan.
Hon gick också lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free