Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och äfven författare, som af naturen ägde, hvad vi kalla stil,
kunde då de uppträdde som akademiker, ej underlåta att
imitera denna stil. Gustaf III vann, som bekant, Svenska
akademiens stora pris för ett dylikt äreminne öfver Torstenson.
Enligt vår tids smak är detta vältalighetsprof föga mer än en
kria, och man begår en blodig orättvisa mot konungen, om
man såsom stilist bedömer honom efter denna imitation. Ty
Gustaf var verklig vältalare, och för att finna detta behöfver
man blott läsa hans mästerliga, i denna samling aftryckta tal
1772. Det torde vara svårt att i en mera koncentrerad, klar
form framlägga bristerna i frihetstidens statsskick samt
utveckla den lagbundna frihetens företräde framför
riksdagsdespotismen. Såsom politiskt tal är detta kanske än i dag
oöfverträffadt — och dock hölls det af en man, som i Lehnbergs
retorik såg den högsta vältaligheten!
Rosenstein hade samma mening, och i allmänhet är hans
stil tung, släpande på långa perioder, rik på abstraktioner och
utan förmåga af åskådlighet. Men äfven han kunde värmas
och blifva naturlig, och det måhända bästa han skref, var den
minnesruna, han författade för den första upplagan af
Kellgrens skrifter. Ty här lyckas han verkligen gifva en åskådlig
bild af den store skald, som i lifvet stått honom så nära, och
den akademiska retoriken har därför fått vika för vännens
önskan att teckna den hädangångne själf och icke blott en
betydande författare i allmänhet.
Kellgren själf, mest beundrad för sina dikter, var
måhända lika betydande som prosaist, den förste, hos hvilken
vi finna en äkta fransk esprit, som ännu saknas hos den halft
karolinske Dalin. Hans mönster var med all sannolikhet
Voltaire, och särskildt kan man spåra denna förebild i
förkärleken för spirituella antiteser, måhända ock i den
genomskinligt klara framställningen. Vid den tid då Kellgren
uppträdde, hade emellertid den franska bildningen redan gått
oss svenskar så i blodet, att denna stil ej längre verkar såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
