Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tf=
Adalriks och Götildas äfventyr
— Det är jag, som har brutit. Det är min ondska som fräter
landen. Jag vill dö och med mitt blod försona mitt brott.
Visburs aska fordrar detta offer. Ack! ! odödeliga! Domalder
är den, som orenat landet med blod. Han faller ett rättvist
offer för eder vrede. Men skonen mitt oskyldiga folk. —
Så talte jag och blottade den värja, som hängde vid min sida.
Den ställde jag mot bröstet, att utgjuta ett så befläckadt
blod och att släcka ett lif, som var en fruktbärande rot till
så många sorger. Men de minas ömhet hindrade mig i det
uppsåtet att dö. De föllo mig öfver armarna, och deras kärlek
för sin olyckliga konung var så stor, att de med tårar i
ögonen sade: — Lef, Domalder, törhända gudarna förbarma
sig öfver både dig och oss. De äro sådana att de låta
försona sig. Öfvergif intet ditt eländiga folk. Stå tillika med oss
under bördan. Det är vår tröst att se dig.
Diarna kommo där till och sade oss gudarnas vilja.
Domalder skulle aflägga sin krona och förnöta sina öfriga
år i en stilla enslighet. Genom det offret skulle de försonas
och förbannelsen af torkas af ett så orenadt land. Alla
suckade och flöto i tårar, och det var mig en hugnad att se
deras kärlek. Jag var allena förnöjd därmed och afklädde
gärna en krona, hvilken genom så många olyckor var mig
blifven alltför tung. Jag drog mig undan mitt folks ögon,
som följde mig med dessa ord: — Farväl, vår fader. Förgät
aldrig att älska ditt folk. När du talar vid gudarna, som
kalla dig ur bullret, att i din enslighet åtnjuta deras umgänge,
så anförtro dem vår välfärd. — Från den stunden har jag
lefvat här på denna klyfta, där jag upprest mig en liten koja,
som dock är stor af sin gäst, hvilken numera i sina tankar
försmår alla kronor i världen. Långt från all kunglig prakt,
har jag varit stor i min egen själ och rik i min egen
förnöjelse. Jag lefver här likmätigt naturen: sparsamt och
förnöjd med litet. Jag äger gudarnas nåd och ser mitt forna
folk under en lycklig och försiktig regering äta välsignelsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
