Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långt krafterna räckte. Islam viskade med knappt körbar
stämma, att han ej kunde följa med. Han bad få stanna hos
kamelerna och sade, att han skulle dö där han låg.
Jag tog farväl av honom, uppmuntrade honom och sade
mig vara övertygad att hans krafter skulle återvända sedan
han vilat ett par timmar i nattsvalkan, och befallde honom
då lämna kamelerna och hela packningen i sticket för att
ensam följa mina spår. Han svarade då icke längre, låg på
rygg, gapade och stirrade ut i rymden, och jag trodde att
hans livsgnista snart skulle slockna.
Kasim var ännu ganska kry, ty liksom jag hade han
varit klok nog att icke smaka på den vidriga drycken. Jag
tog nu blott med mig de båda kronometrarna, en klocka, en
kompass, en pennkniv, en blyertspenna och ett stycke papper,
en ask tändstickor, en näsduk, en dosa konserverad hummer,
en rund bleckdosa med choklad och — mer mekaniskt än
med avsikt — tio cigarretter.
Kasim bar spaden, hinken och ett rep, allt i och för
brunns-grävning. I hinken hade han fårets fettsvans, ett par bitar
bröd och ett stycke levrat blod. Men han glömde i brådskan
medtaga mössan och fick därför sedan låna min näsduk, som
han virade kring huvudet för att skydda sig mot solsting.
Av matvarorna hade vi icke mycken glädje, ty svalgets
slemhinna hade torkat ihop, och det var omöjligt att svälja.
Försökte vi äta något, fastnade det i halsen. Det kändes som
jag skulle kvävas, och jag skyndade att göra mig av med vad
jag förgäves sökte få ned. Känslan av hunger försvinner
dessutom alldeles vid sidan av törsten, som särskilt under de första
dagarna är så pinsam, att man är nära att förlora förståndet.
Men sedan kroppen upphört att transpirera, eller sedan
transpirationen i alla händelser, på grund av blodets allt
tjockare beskaffenhet, blivit omärklig, inträder en progressiv
avmattning, som väl småningom för till en kris.
Klockan var precis 12 på natten då vi lämnade de sista
spillrorna av vår nyligen så ståtliga karavan i sticket. Yi
hade lidit skeppsbrott mitt på havet och Övergåvo nu våra
till vrak vordna ökenskepp, över okända sandvågor skulle
vi söka en kust, men vi visste icke hur avlägsen den var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
