Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några minuter kunde vi hava en jämn sluttning, då i nästa
ögonblick en vägg av sand reste sig i vår väg.
Kamelernas krafter voro uttömda; icke ens nattsvalkan
förmådde liva dem. De stannade oupphörligt. Än blev den
ene, än den andre efter. Ibland märkte vi icke, att nosrepet
gått loss och att en eller ett par av kamelerna saknades, förr
än vi kommit ett stycke; måste därför göra halt, vända om
och hämta dem.
Islam Baj var alldeles förbi. Han våndades svårligen,
stannade ofta under ytterst våldsamma och krampaktiga
kräkningsattacker, vilka mattade honom så mycket mer som
hans mage var tom. Han led förfärligt under dessa plågor,
kastade ned sig på marken och vred sig som en mask.
Så skredo vi framåt som sniglar i mörkret. Det var klart
att vi icke kunde fortfara att sålunda nästan på måfå famla
fram mellan jättedyner. Jag satt av, tände lyktan och gick
förut för att söka den lättaste passagen. Kompassen vägledde
mig åt öster, och ljuset i lyktan kastade ett matt sken över
sandbranterna. Men jag fick ideligen stanna och vänta på
de andra, och den sista klockans ljud hördes på allt längre
avstånd.
Vid elvatiden slutade klockan att klämta, en
ogenomtränglig natt och en gravlik tystnad omgåvo mig på alla håll.
Jag ställde lyktan på kammen av en dyn, lade mig att vila
på sanden, kunde icke få en blund i ögonen, lyssnade med
återhållen andedräkt för att, om möjligt, uppfånga ett ljud
i fjärran. Jag spanade åt öster för att se om icke någon
herdeeld bådade skogen vid Khotan-darja. Men nej! Allt var
tyst och mörkt, ingenting förrådde liv i någon form. Det var
så stilla, att jag tydligt hörde mitt eget hjärtas slag.
Äntligen förnummos åter ljuden av den sista klockan.
De kommo allt glesare, men också allt närmare, och då
karavanen nådde min dynkam raglade Islam Baj fram till
lyktan, stupade och väste fram, att han ej orkade gå ett steg
till: hans krafter vore alldeles uttömda.
Då jag nu insåg, att den tragiska ökenvandringens sista
akt utspelades, och att det snart skulle vara slut, beslöt jag
lämna allt i sticket, för att i ilmarscher skynda mot öster så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
