Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vad har du gjort med mitt folk?» frågade han.
»En gosse, två kvinnor och en man ?»
»De gåvo sig på samma sätt som du nu skall
göra.»
Koolau skrattade misstroget.
»Jag är en fri man», förklarade han. »Jag har
inte gjort något illa. Allt vad jag ber om är att
bli lämnad i fred. Fri har jag levat och fri vill
jag dö. Jag ger mig aldrig.»
»Då är ditt folk förståndigare än du», svarade
den unge kaptenen. »Titta dit bort, så får du se!»
Koolau vände sig om och såg återstoden av sitt
folk nalkas. De stönade och suckade. En
ohygglig rad släpade sig förbi. Och Koolau skulle tömma
en ännu bittrare kalk, ty där de drogo förbi slungade
de förolämpningar och skällsord över honom, och
den flåsande häxa, som avslöt tåget, stannade och
lyftade sina magra klolika händer, vaggade sitt
dödskallehuvud och förbannade honom. En i
sänder överskredo de hålvägens tröskel och
överlämnade sig till soldaterna.
»Gå nu», sade Koolau till kaptenen. »Jag ämnar
aldrig ge mig. Det är mitt sista ord. Farväl.»
Kaptenen reste sig och gick till sina soldater. I
nästa ögonblick hade han förlorat
parlamentärflag-gan och satte sin hatt på spetsen av sin sabelbalja.
Koolaus kula genomborrade den genast. På
eftermiddagen drev man honom bort med granater, och
då han tog sin tillflykt till de högt upp belägna
klyftorna förföljde soldaterna honom.
I sex veckors tid jagade de honom från klyfta
till klyfta över vulkaniska käglor och branta get-
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
