Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 46. Grefvinnan Lohufvuds skuldregister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
508
på femhundra riksdaler riksgäld och kastade den till honom,
såsom man kastar ett ben till en hund.
— Det var hårdt gjordt; men det var likväl godt, att han
fick någon hjälp.
— Ja, det var hårdt gjordt, Tilda; jag erkänner det nu,
Han sade också några tillrättavisande ord åt mig.
— Det undrar jag verkligen inte på, sade Tilda, hvilken
vågade säga dessa ord, äfven med fara att bli körd ur sin plats.
— Jag tyckte det inte då, sade grefvinnan. Jag blef mycket
uppbragt på honom. Jag fick se en polis på gatan, kallade
upp honom för att låta honom ta hand om Svennlund, hvilken jag
kallade för en skurk, som gjort hemgång. Konstapeln kom
emellertid inte upp till mig. Men Svennlund gick ut ur mitt rum,
Då han kommit ut i tamburen, sade han emellertid så högt, att
jag mycket tydligt kunde höra det in till mig:
»Grefvinna Lohufvud! Jag glömmer ej ert beteende mot
min bror och mot mig! Jag skall hämnas! Jag skall samla
glödande kol på ert hufvud.»
— Fasansfullt!
— Jag hånskrattade endast åt honom, sade grefvinnan.
— Att grefvinnan kunde vara så hård.
— Säg förhärdad, min goda Tilda; säg förhärdad, ty det är
sannerligen rätta ordet. — Saken var, att jag i min galna
stolthet tyckte, att det var en rent af löjlig tanke, att jag, en
grefvinna Lohufvud behöfde frukta — en skarprättare! — — Men
nu, Tilda, nu har samme skarprättare Svennlund hämnats på mig,
i det att han lönat min omänsklighet med godhet och ädelmod, då
han räddat min sonson — — — Ja, ja, Tilda, Svennlund har
verkligen hållit ord. Han har hopat glödande kol på min hjässa,
och de bränna liksom kokande bly.
Det blef en stunds tystnad.
— Och fröken Eveline? sporde Tilda slutligen.
— Eveline — den arma fader- och moderlösa Eveline,
sade grefvinnan suckande. — Stackars flicka! — Hon rymde
från oss, kort efter det att Brynolf Svennlund togs in på
hospitalet.
— Har ej grefvinnan hört af henne sedan?
— Jag vet ej mer om henne, än att hon tog vägen till
Frankrike och anlände till Paris, där hon kastade sig in på
fröjdlifvet och blef en firad Café-chantant-sångerska samt lefde en
dylik persons stormande lif, till dess att hon sjönk allt djupare och
djupare ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
