Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 80. På nyårsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
899
— Denne Strauss, sade furst Bolsky, denne valsernas heros,
älskade en grefvedotter.
— Verkligen! Ah, så intressant!
— Hon hette Sofia!
— Aha! Det är till hennes ära, som Sofiavalsen blifvit
skrifven!
— Hennes ögon voro skönare blå än Italiens rena himmel
och mer glänsande än den vänliga aftonstjärnans ljus.
I hennes min, i hennes blickar låg musik; behag och
älskvärdhet hade gjutit tusende förtrollande blommor i hennes drag;
de doftade ambrosia — det vill säga himmelsk oskuld. På
kinderna glänste liljan i sin ljufvaste hvithet och på läpparne
hvilade rosens yppigaste färgprakt. Sofia var kort sagdt skön,
hänförande skön.
Hur lycklig skulle ej Strauss hafva varit, om hon skänkt
honom sin kärlek! — Men hon förblef kall, utan allt deltagande
för honom. Hon var en af den förnäma världens mest förnäma
och därtill mycket rik. Strauss däremot var ju blott en musiker
af medelklassen med sin violin — det var ju naturligt, att de
skulle stå som antipoder till hvarandra.
Sofia förlofvade sig med en narraktig man, hvilken räknade
sjutton anor i sitt stamträd och lika många millioner i sin
kassakista.
En dag, då Strauss var ensam med Sofia, kastade han sig
ned för hennes fötter och förklarade i glödande ord sin brinnande
kärlek. Han besvor henne vid allt heligt att skänka honom en
gnista af hopp, på det att han ej måtte falla ett offer för den
försmådda kärleken och den grymmaste förtviflan; blott om en
skymt af deltagande, af genkärlek var hans bön. Tårar fuktade
hans ögon, tårar föllo på Sofias alabasterhvita hand, men hon
förblef kall för honom som marmor.
Då hon lämnade rummet, sade hon:
— Jag är en grefves trolofvade och jag blir aldrig en
musikers hustru.
Strauss stod där ensam med sin sorg, sin grämelse.
Åtta dagar därefter skulle Sofias bröllop firas. Dagen kom.
Ångern vaknade hos henne och växte med hvarje timme; men
det var för sent. Hon måste rätta sig efter sin faders vilja,
hvilken så nyligen varit äfven hennes egen.
Sofias bröllop skulle firas i Sperlsalen i Wien, en af de
förnämsta offentliga lokalerna därstädes. Några dagar före bröllopet
for Sofias brudgum grefve Robert *** till Strauss, till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
