- Project Runeberg -  Solguld och andra berättelser /
57

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

av en stor, grund sänka. Från alla håll kändes stanken
av hästkadaver. Gropen låg nära vägen, och
förmännen hade tagit till vana att vräka ner sina sönderslagna
och döende djur där. Stanken överväldigade honom
och framkallade våldsamma uppkastningar, och som i
en ond dröm klättrade han upp igen. Då han kom
halvvägs, erinrade han sig Bondeils kappsäck. Den
hade ramlat ner i gropen med honom, bärremmen hade
tydligen brustit, och han hade glömt den. Han
återvände till den förpestade asgropen, där han kröp
omkring på händer och fötter och letade i en halvtimme.
Han påträffade och räknade sjutton döda hästar (och
en ännu levande häst som han sköt med sin revolver),
innan han fann Bondells kappsäck. Då han tänkte
tillbaka på sitt liv som ej var renons på hjältedåd,
förklarade han utan tvekan för sig själv att detta
sökande efter kappsäcken i asgropen hade varit den
modigaste handling han någonsin utfört. Den var så
hjältemodig att han två gånger var nära att svimma
innan han kravlat sig upp ur gropen.

Då han kom till Scales, hade han den brantaste
nedklättringen bakom sig och vägen blev lättare. Inte
ens på de bästa ställena var den emellertid någon lätt
väg, men den blev i alla fall framkomlig, och han skulle
ha kommit ganska raskt framåt om han inte varit
så utsliten, om han haft någon lykta att lysa sig med
och om han inte hade haft Bondells kappsäck. För
honom i hans utmattade tillstånd var den kronan på
verket. Han hade knappt styrka att bära upp sin egen
kropp, och kappsäckens tyngd hotade därför att trycka
honom till jorden varje gång han halkade eller snavade.
Och då han inte snavade, sträckte grenar ut sig i mörk-

57

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:33:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/solguld/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free