- Project Runeberg -  Solguld och andra berättelser /
83

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men det var allt vad lian kunde göra, hålla armarna
om hunden och sitta där. Han förstod att han inte
kunde döda hunden. Det fanns ingen möjlighet att
göra det. Med sina hjälplösa händer kunde han
varken dra eller hålla fast sin slidkniv eller strypa djuret.
Han släppte det, och det rusade sin väg med svansen
mellan benen, alltjämt morrande. Hunden stannade
på fyrtio fots avstånd och iakttog honom nyfiket
med spetsade öron. Mannen tittade ner på sina
händer för att se efter var de voro och fann att de hängde
där nere på armarna. Det föreföll honom
egendomligt att man måste använda ögonen för att ta reda på
var händerna voro. Han började slå armarna i kors
över bröstet och bulta sig i sidorna med händerna.
Det gjorde han i fem minuter med våldsam kraft, och
hans hjärta pumpade ut så mycket blod upp till ytan
att skälvningen upphörde. Men han kände ingenting
i sina händer. Han hade en förnimmelse av att de
hängde som vikter nedanför hans armar, men då han
försökte analysera denna förnimmelse, försvann den.

Han greps av en viss dödsfruktan, dov och tryckande.
Den blev våldsam då han förstod att det här inte bara
var fråga om att förfrysa fingrar och tår eller att
för-lorä händer och fötter, utan att det gällde liv och död
och att han ej hade något hopp. Det slog honom med
en panisk fasa, och han började springa utmed
flodbädden på den gamla nästan osynliga vägen. Hunden
slöt sig till honom och höll sig tätt efter. Han sprang
blindt, på måfå, i en skräck sådan han aldrig förr känt i
sitt liv. Efterhand, medan han pulsade genom snön,
började han se föremålen igen — åns stränder, de gamla
hopvräkta trädstammarna, de avlövade asparna och

83

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:33:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/solguld/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free