- Project Runeberg -  Solguld och andra berättelser /
91

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nej, det var inte trots. Det var bara ett lugnt
medvetande av jämlikhet. Och jag tror inte att det var
avsiktligt. Min tro är att det var omedvetet hos
honom. Det fanns där emedan det fanns där, och han
kunde inte rå för att det lyste fram. Nej, jag menar
inte lyste. Det lyste inte, det rörde sig. Jag vet att
jag pratar dumheter, men om ni hade sett in i det där
djurets ögon som jag gjorde, skulle ni ha förstått mig.
Steve hade samma uppfattning som jag. Jag
försökte ta livet av Svartfläck en gång — han gjorde oss
ingen nytta, och så kom jag på den idén. Jag ledde
honom med mig ut i småskogen, och han följde med
långsamt och motvilligt. Han visste vad som
förestod. J ag stannade på ett lämpligt ställe, satte min
fot på repet och tog fram min stora revolver. Och
hunden satte sig ner och såg på mig. Han bad inte,
som sagt. Han bara tittade. Och jag såg allehanda
obegripliga saker röra sig, ja röra sig, i hans ögon.
Jag såg dem inte röra sig, jag trodde att jag såg dem,
ty som jag redan sagt, det var nog bara en
föreställning hos mig. Och kan man tänka sig, det tog
alldeles makten ifrån mig. Det var som att döda en
människa, en tänkande, modig man som tittade helt lugnt
på revolvern som om han velat säga: Vem är rädd, tror

ni? Och den där förkunnelsen tycktes mig nu vara så
nära att jag, i stället för att spänna hanen fort, hejdade
mig för att se om j ag kunde uppfatta det där som ögonen
hade att förkunna. Där var det nu, midt för mig, det
strålade fram ur hans ögon. Och så var det för sent.
Jag blev rädd. Jag darrade i hela kroppen och fick
en nervös känsla i maggropen som framkallade
kväljningar. Jag satte mig bara ner och tittade på hunden,

91

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:33:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/solguld/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free