Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
86.
Var det hans stolta diktnings fulla segel,
När efter dig den gick på kaparjagt,
Som mina tankar höll med lås och regel,
Att dö i hjernan, som till lif dem bragt?
Var det hans själ, af andra lärd att skrifva
Med öfverjordisk konst, som ned mig slog?
Nej, han ej och hans tomtar ej, som drifva
Sitt nattspel, verkat, att min stämma dog.
Han och den artiga familje—nisse,
Som nattligt honom gäckar med sitt hvisk,
Ej kunna på den segern vara visse:
Den fruktan ej mig gjorde mindre frisk.
Men när du nådigst i hans led dig ställde,
Då var det slut hos mig med sångens välde.
—
87.
Farväl! Du är för dyr för mig att ega,
Och hvad du gäller, af dig sjelf nog käns.
Ditt värde gör dig fri, och du kan säga,
Min rätt till dig har nått sin laga gräns.
Har jag ej fått dig som en fri föräring?
Och hvad har jag, som kan förtjena den?
Hos mig har ej den gåfvan grund och näring,
Och derför vänder hon till dig igen.
Du gaf dig sjelf och kände ej ditt värde,
Och mig, som fick dig, tog du miste på;
Se, derför gåfvan, som du mig beskärde,
Till dig igen tillbaka måste gå.
Så likasom en dröm jag mött dig i:
I drömmen konung, vaknad — allt förbi!
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
