- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
72

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

72

därom torde, på sätt förut nämnts, icke föreligga någon tvekan — låta
denna strängare strafform icke alls eller i allt fall i mindre
utsträckning än vid korttidsstraffen komma till användning vid de för de grövre
förbrytelserna ådömda långvariga frihetsstraffen.

Emellertid är cellstraffet även förbundet med avsevärda nackdelar.
Den viktigaste av dessa torde — på sätt också med styrka framhållits
i nyssnämnda uttalanden — bestå däri, att cellstraffet, om det förlänges
utöver det tidsmått, som fångens individuella egenskaper tillåta, är ägnat
att förslöa fången på ett sätt, som icke endast är menligt för stunden,
utan kan sträcka sina oförmånliga verkningar långt fram i tiden. En
annan med cellstraffet förbunden olägenhet ligger — såsom kommer att
närmare utvecklas längre fram — i den, i förhållande till
arbetsgemen-samheten, minskade möjlighet, som enrumsvistelsen i regel erbjuder i
fråga om fångens upplärande i ett visst arbete eller yrke.

Vid vägande mot varandra av dessa cellstraffets fördelar och
olägenheter förefaller det, å ena sidan, som om starka skäl tala för att vid de
långvariga frihetsstraffen bibehålies den nuvarande anordningen, att
strafftiden inledes med en period, under vilken fången hålles i enrum,
men, å andra sidan, som om — för att nu till en början endast taga hänsyn
till äldre fångar — den nuvarande minimitiden för enrumsbehandlingen
av ett år skulle vara för lång. Ett års inneslutning i cell så väl dag som
natt torde även med de modifikationer i cellstraffet, som kunna komma
i fråga och vilka redan vår nuvarande rätt i viss utsträckning tillstädjer,
icke kunna undgå att även på vanliga »normala» fångar inverka
ofördelaktigt i fysiskt och psykiskt hänseende. Det räcker nog icke att i
detta avseende lita till fångvårdspersonalens och främst då
fängelseläkarens utsago i de särskilda fallen. Man torde i regel ej kunna sluta sig
till enrumsvistelsens ofördelaktiga verkningar, förrän dessa tagit sig
mera påtagliga uttryck, och då kan det ofta vara för sent. Den nu
stadgade minimitiden synes därför böra göras kortare. Vad angår frågan,
hur mycket den bör förkortas, så torde man kunna utgå ifrån, att ett par
av de med cellstraffet förbundna fördelarna — nämligen de, som bestå i
den bättre möjlighet enrumsvistelsen erbjuder för fången att liksom
»gå in i sig själv» under en tids välbehövlig självrannsakan och för
fångpersonalen att lära närmare känna fången — i regel kunna i erforderlig
utsträckning utnyttjas även om cellstrafftiden sättes relativt kort. Då
det gäller att reglera själva tidsmåttet för cellstraffet, torde därför övriga
i det föregående omnämnda synpunkter få bli avgörande: hänsynen till
cellstraffets skärpande förmåga samt den omständigheten att, om
cellstraffet utmätes utöver en viss gräns, det kan befaras komma att verka
i förslöande och nedbrytande riktning; och av nära till hands liggande
skäl får väl härvidlag denna sistnämnda synpunkt bli den i första hand
bestämmande. Den nu ifrågavarande cellstrafftiden bör därför icke
sättas längre, än att man kan anses vara någorlunda på den säkra sidan i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free