Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vera Inber: Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha ingenting emot att tala illa om andra, särskilt på
aftonen, då solen går ned, jorden svalnar och bara
människornas enkla handlingar värma hjärtat. I
solnedgången skvallra fiskargummorna — skinntorra
grekinnor. De äro svarta av solen, deras förkläden äro
skrikande röda. På avstånd påminner det hela om
en tomatskiva på ett svart brödstycke.
Medan grekinnorna i väntan på sina män reda till
kvällsvarden, tala de om den gamle Stavraki, den
nuvarande museiföreståndaren, förr en vanlig rik
människa. De tala om att han är sonson till en
smugglare. Utan tvivel hade Nikolaj, hans farfar, befattat
sig med smuggling och sålt oförtullad tobak. Det
var sant, han hade också haft tur — han fick ett
stort arv. Hans kompanjon, en rysk köpman, hade
drunknat, då han inte kunde sköta seglet. Men bara
gud vet, hur detta segel i verkligheten såg ut — om
det inte hade ett svart skägg och vida byxor och
hette Nikolaj Stavraki.
Man visste ingenting bestämt, men från den tiden
blev Nikolaj Stavraki rik. Han byggde sig ett
ståtligt och rymligt hus, och på bord och stolar
placerade han rariteter, som han köpt i främmande
länder. Däribland en persisk schal, vit och skär som
rosor i snö.
Nikolajs son Adrian befattade sig inte med något
förkastligt. Han bodde i en stor stad, Odessa. Där
hade han en affär med kanariefåglar och koraller.
Han förtjänade stora pengar, ty tiden var lugn, och
människorna kunde så mycket som helst höra på
kanariefåglar och bära korallbroscher. Vad hans son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
