- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
455-456

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaktlagar, av överste Bertil Burén - Jaktlappar →Jakttyg - Jaktlopp - Jakt med skällande fågelhund - Jakt med stående hund, av överste Bertil Burén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JAKTLAPP AR

Kompletterande bestämmelser.

Jaktlag och jaktstadga kompletteras av
Kungl. Maj:ts kungörelse
angående skydd för djurlivet å vissa
platser av 16 dec. 1938 och Kungl.
Maj:ts kungörelse angående
utfärdande av jaktkort och
jaktpass av 3 juni 1938. -^-Jaktkort, ->Jaktpass.

Avgifterna för jaktkort och jaktpass jämte
jaktbötemedel o. s. v. gå till Jaktvårdsfonden,
som förvaltas av Statskontoret.

Jaktlagen kompletteras vidare av Kungl.
Maj:ts vapenkungörelse av 22 juni
1934. Enligt denna skall en var, som vill
förvärva skjutvapen, söka tillstånd därtill hos
länsstyrelsen. Den, som bär skjutvapen, skall
medföra deklarations- eller tillståndsbevis.
Detta kan även införas på jaktkortet.

I övrigt hänvisas till P. v. Seth, »Lagen om
rätt till jakt den 3 juni 1938 jämte tillhörande

författningar» (1939).

–•>-

Jaktlappar ->Jakttyg.

Jaktlopp, kapplöpnt., är en
hinderlöpning, i vilken fältet ledes av en master,
som släpper fältet 500—1 500 meter före
målet, varefter löpningen är fri, d. v. s. får
löpas efter ekipagets egen förmåga. K-

Jakt med skällande fågelhund har
gamla traditioner i Norden och har
prövats av de flesta jägare, som disponerat
en hund av spetshundsras, t. ex. gråhund,
finsk spets eller den s. k. Norrbottens
skällande fågelhund. Utom dessa kunna
för övrigt även andra raser användas för
denna jakt, t. ex. stövare, tax eller terrier.

Jaktsättet grundar sig på våra
skogsfåglars vana att, om de bli uppskrämda
av en hund, flyga upp och sätta sig, »slå
till», i närmaste lämpliga träd. Särskilt
ungfåglar av orre och tjäder samt gamla
hönor med ungar kunna sitta och tryggt
fixera hunden, som oavbrutet skall skälla
för att dämpa det buller, som den
framsmygande jägaren gör.

Jakten är lättast i aug. och sept. I okt. äro
ungfåglarna så stora, att de dels flyga längre,
innan de slå till, dels äro skyggare. Då
erbjuder emellertid jakten större svårigheter och
ger sålunda bättre sport. Man lyckas då sällan
upptäcka fågeln, så länge han sitter, och blir
därför tvingad till ett kastskott. Därtill
kommer att endast få hundar ha förmågan att rätt
markera det träd, i vilket fågeln slagit till, utan
endast höra på ett ungefär var det skett. När
hunden står och ser upp, betyder detta sålunda

oftast, att »i något av dessa träd sitter fågeln».
Det händer därför med en dålig hund, att
fågeln flyger från ett träd, där man ej väntat
finna honom, långt på sidan om den antagna
riktningen.

Järpen sitter sällan stilla så länge, att
jägaren hinner fram, såvida hunden ej är så van
vid järpjakten, att han förhåller sig särskilt
lugn och endast gnisslar.

Se vidare artiklarna Skogsfågeljakt,
Järp-jakt, Orrjakt och Tjäderjakt. B. B.

JAKT MED STÅENDE HUND.

Av överste Bertil Buren.

Jakten med stående hund baserar sig
på hönsfåglarnas, morkullornas och
bec-kasinernas vana att »trycka» i stället för
att flyga upp, då en fiende visar sig.

Denna vana hos hönsfåglarna har utbildats
som ett försvarsmedel mot rovfåglarna, med
vilka de ej kunna mäta sig i flygförmåga men
vilka de kunna undgå tack vare fjäderskrudens
skyddande likhet med marken. Då de alltid
känna med sig, att de löpa risker, sedan de
blottat sig genom att flyga upp, sträva de även
inför andra fiender att i det längsta ta skydd
av terrängen och trycka.

Dressyren skall bibringa hönshunden
egenskapen att, då han fått vittring av
fågel, inom visst avstånd göra stånd med
nosen riktad mot den plats, där fågeln
trycker, och låta jägaren själv stöta upp
fågeln.

Ursprungligen har detta stående troligen varit
ett samlande till språng. Genom avelsurval av
hundar med utpräglad benägenhet att förlänga
denna språngförberedelse har nämnda egenskap
kommit att ingå i arvsmassan hos de raser, som
användas vid detta jaktsätt. Mest kända och
använda raser äro pointern, engelska och
irländska settern, gordonsettern, franska
långhåriga hönshunden, tyska långhåriga
hönshunden, vaktelhundar samt alla de tyska
vorstehraserna (-^Jakthundar).

Jakten med stående hund fordrar flyktskytte.

Hundarna skola grundligt och snabbt
genomsöka terrängen i sicksack och stå
orörliga, då de känna det vilda, varefter
jägaren försiktigt går fram vid sidan av
hunden. Inför människans annalkande
tar fågelns skygghet oftast överhand över
hans obenägenhet att flyga: han lyfter,
varvid jägaren får tillfälle till skott.
Stundom söker fågeln eller fåglarna
smyga sig undan, »löpa», bakom något skydd

455

456

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free