Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aslög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Kraka kom. – Och icke blott genom
sin förtrollande skönhet, utan ock genom sina
sinnrika svar på alla frågor, tjusade hon och
förvånade konung Ragnar, så att han satt der
alldeles förbluffad öfver detta under.
Att han genast bemäktigade sig den så rikt
begåfvade flickan och förde henne bort från Åke
och Grima, som aldrig mera fingo se henne, var
naturligt, ty hvad kunde icke en viking? Att han
ock genast ville ega henne var lika naturligt.
Men skönheten har sina egna privilegier och
endast en qvinna, sådan som Aslög, kunde våga
trotsa äfven den mäktigaste man. Flickan var
lika dygdig som hon var skön och snillrik, och
hon förklarade sig heldre vilja dö, än blifva
förnedrad.
Äfven detta behagade Ragnar Lodbrok, som
i häfden är omtalad för sitt undseende och sin
barmhertighet, så snart det gällde qvinnor; en
dygd, som i sednare tider skulle benämnts
ridderlighet. Utan att Kraka för honom hade
omtalat sin höga börd, tog han henne dock till sin
maka och gjorde henne till drottning och till
moder för sina tvänne söner, Thoras söner, Erik
och Agnar, som då voro några år gamla och
som snart fäste sig innerligt och ömt vid den
unga styfmodern, hvars ovanliga förstånd och
många dygder gjorde henne ej allenast fortfarande
älskad af konungen, utan ock af hela
folket.
Kraka skänkte sin gemål icke mindre än
fem söner: Ivar, med tillnamnet Benlös, om
hvilken benämning finnas tvänne olika uppgifter;
ithy att somliga häfdatecknare påstå att Ivar
varit ofärdig i benen och måst bäras på en bår,
andra att han var så vig i sina rörelser, så att
det såg ut som om han varit utan ben i kroppen.
– Vidare Björn, med tillnamnet Jernsida,
för hans ovanliga styrkas skull; så Ragnvald, så
Hvitsärk och slutligen Sigurd, med tillnamnet
Ormöga, hvarom likaledes olika uppgifter äro
gängse.
Men Ragnar Lodbrok kom efter många års
lyckligt äktenskap med Kraka att gästa hos
Eisten Beli, en konung i Sverige, hvars unga
dotter, Ingeborg, som gick omkring bordet och
kredensade mjöd åt kämparne, med sina behag
intog den nu redan till åren komne Ragnar, till
den grad att han blef alldeles förälskad i henne.
Hur han såg och hur han språkade och funderade,
så stadgades hos honom allt mer och mer
beslutet att ega denna unga skönhet, för hvars
skull han ju kunde förskjuta Kraka, som var af
ringa börd, då deremot Ingeborg var en konungs
dotter. Ändtligen meddelade han detta sitt
förslag åt Eisten Beli, som gick in på att gifva
honom Ingeborg, så snart han gjort sig lös från
Kraka, som ju vore ovärdig att dela hans thron.
Så fort det blef öppet vatten seglade Ragnar
Lodbrok hem, men lofvade att på sommaren
återkomma till Eisten, för att då högtidligen fira
sitt bröllop med dennes dotter.
Han sade ingenting till Kraka om den
tillämnade skiljsmessan från henne; men hon fick
dock veta derom genom andra.
I stället att göra larm tog hon sin tillflykt
till den vanliga klokhet, som ledt henne alltifrån
ungdomen. Hon fördubblade sin ömhet och
älskvärdhet mot Ragnar, hvarjemte hon sade sig
ändtligen finna tiden vara inne att för honom
yppa hvem hon egentligen vore, samt att hon ej
vore af den föraktade trälastammen.
Vid namnen Sigurd Fafnisbane och Brynhilda
betogs Ragnar af den yttersta bestörtning.
Hans glädje öfver att ega en med honom
jemnbördig maka var utan gränsor. Han tyckte sig
aldrig hafva älskat henne så, som just nu; och
långt ifrån att vidare tänka på hennes förskjutande,
slog han helt och hållet Ingeborg ur
hågen och for ej om sommaren tillbaka till
Sverige, hvilket Eisten Beli ansåg såsom den största
skymf, honom tillfogad, såsom friboren man och
dertill Upsala konung.
Men han fick ej tid att hämnas, hvilket han
gerna ville; ty Aslög, såsom drottningen nu för
alltid hette, uppeggade sina båda styfsöner att
segla till Upsala med en här och öfverfalla
Eisten i hans eget land, hvilket ock skedde.
Agnar stupade i detta slag och Aslög grät honom
så bittert, som om han varit hennes egen son.
Aslög öfverlefde äfven sin gemål, hvars
sednare öden icke höra till denna berättelse. Det
var sina egna söner, som hon då uppmanade
till hämnd på konung Ella i England, hvilken
på ett omenskligt sätt låtit afdagataga Ragnar
Lodbrok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
