- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
30

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergerius, Sara - Berglind, Johanna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

biskop Jesper Svedberg. Om föreningen med
henne skrifver biskop Svedberg: “Om
Andersmessodag 1697 hade jag i en välsignad stund
bröllop med min andra käraste hustru fru Sara
Bergia. Jag var aldrig tillförene med henne
bekant, visste mig ock aldrig hafva sett henne,
eller om hon var till en gång. Blef oförmodligen
underrättad om hennes gudfruktighet, fromhet,
frikostighet emot de fattiga, och att hon var
välmående, såg väl ut och var en snäll hushållerska
och hade inga barn. Summa, en sådan stod
mig väl an. Jag skrifver till henne och
upptäcker mina tankar. Hon ... samtyckte till
min begäran. – Två dagar före bröllopet kommer
jag till Stockholm, dit hon ock tre dagar förut,
efter aftal, kommen var. Jag föres in allena i
en kammare, der hon allena för mig satt, men
jag visste intet, kunde ock intet tänka att det
var hon, ty ingen sade mig det. Jag satte mig
neder bredvid henne. Vi talades länge vid; jag
med henne såsom en annan helt främmande
eller någon af hennes sällskap om allehanda
saker. Tills hon ändtligen frågar: hvad tycker
professorn om vår handel? Jag svarar: hvad
skall det vara för en handel? Det han har
skrifvit mig till om. Hvad har jag skrifvit henne
till om? det vet jag intet. Skola vi icke, sade
hon, i morgon vara brudefolk? Är hon densamma?
sade jag. Och så bekräftade vi vår
vänskap med handslag och kärligt famntag.“ Med
henne hade Svedberg inga barn. Hon dog i
Skara d. 3 Mars 1720.

Berglind, Johanna, är ett fruntimmer, så
utmärkt för sin menniskokärlek och sitt outtröttliga
nit för olyckliga likars väl, att hon för
ingen del får bland dessa våra anteckningar om
svenska qvinnor utelemnas eller öfverhoppas, helst
hon gjort och ännu gör sig förtjent af hvarje
rättänkande menniskas aktning. – Mamsell Berglind
är nemligen den Tysta Skolans både
grundläggarinna och föreståndarinna.

Det är skönt att lefva för en idé och ännu
skönare att genom egen ihärdighet och en aldrig
tröttnande ifver ändtligen få se denna idé
förverkligad, framför allt när den – såsom här är
fallet – är god och allmännyttig, eller åtminstone
gagnande för flera – för många. Så har
ock Tysta Skolans föreståndarinna, efter långa år
af fåfäng sträfvan och ständigt gäckade förhoppningar,
ändtligen den glädjen, att se sin plan
utstakad, icke blott i inbillningens och
illusionernas rike, utan i verklighetens, med en
grundmur, hvilken, som man har anledning hoppas,
kommer att med tiden bära en hög och herrlig
byggnad.

Född i Stockholm d. 21 Aug. 1816 och från
vaggan fader- och moderlös, uppfostrades
mamsell Berglind af en obemedlad enka, som för
henne var, i alla hänseenden, i moders ställe.
Hennes barndom och ungdom voro bland de
mest glädjelösa, ithy att hon vid 3 års ålder föll,
skadade sitt ben, låg öfver ett år till sängs, gick
sedan i 4 år på krycka, föll ånyo och skadade
sig, lades åter på sjuksängen, och turade så om
under hela sin uppväxt. Outsägliga måtte de
marter hafva varit, dem hon fått utstå under sina
fåfänga resor till och ifrån brunnar, der fattigdom
och plågor voro hennes trogna följeslagare.

Det lyckades dock den allt uppoffrande
fostermodern att finna en läkare, som förstod att
bota det sjuka benet. Efter 10 veckors
förfärliga plågor både natt och dag kunde det lidande
barnet lemna sin krycka qvar i Upland, hos den
då för tiden så mycket omtalade korporalen Alm.

År 1834, då mamsell Berglind var 18 år
gammal, var hennes fostermor ute för någon tid
hos direktör Borg på Manilla, det nära Stockholm
belägna allmänna Institutet för Blinda och
Döfstumma
. Den unga flickan medföljde henne
dit och stannade der i sex år. Hon kände ett djupt
intresse och ett varmt deltagande för de olyckliga
barn, som der uppfostrades, och umgicks
med dem dagligen på lediga stunder, samt lärde
sig med lätthet de döfstummas teckenspråk. –
Hon nödgades dock slutligen, då den äldre
direktör Borg dog, lemna detta sitt andra hem,
för att i landsorten söka sig kondition; men hon
gjorde det med bitter saknad, emedan det föreföll
henne tungt att skiljas från de döfstumma.

Öfverallt, ehvart hon kom och huru än
hennes dåvarande verksamhet tog hennes tid och
krafter i anspråk, tänkte hon beständigt på sina
döfstumma. Och icke endast på dem, utan på
alla de barn inom Sveriges rike, som träffas af
olyckan att bli döfva och till följd deraf glömma
tala, och för hvilka Institutet på Manilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 19:53:43 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free