Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betune, Mathilde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnades på posten. Ungefär sex veckor derefter
fick han ett bref från Paris, efter hvars
genomläsande han syntes vid det aldrabästa lynne i
verlden och visade sig ömmare än vanligt mot
sin dotter. Rörande hennes inclination vexlades
icke ett ord mellan Mathilde och fadern, ty
äfven det hade ingått i öfverenskommelsén.
Det led mot slutet af den tredje månaden.
Holmin, Mathildes utvalde, hade under tiden
tagit sin prestexamen, lemnat Upsala och befann
sig såsom välbestäld adjunkt hos en prost i
Södermanland. Det var nu på sista veckan, då en
dag i Juni månad 1822 Holmin fick ett bref med
Upsala poststämpel och försegladt med svart
sigill. Med darrande hand bröt han förseglingen
och fann ett notifikationskort om monsieur de
Betunes dödliga frånfälle i en ålder af 52 år och
några månader. Hindrad af sin tjenst var det
honom först möjligt att på fjerde dagen efter
brefvets bekommande resa, men då reste han
natt och dag och befann sig en vacker förmiddag
i Upsala. Det var tredje dagen efter de
Betunes begrafning. Han hastade till sorghuset,
genomgick den välkända lilla salen och fann
snart i ett inre rum mademoiselle de Betune
djupt sorgklädd och blekare än när han sist såg
henne. Hon var dock ej allena. Tvänne äldre
herrar voro derinne, af hvilka vår pastorsadjunkt
i den ene genast igenkände f. d. presidenten,
dåvarande landshöfdingen öfver Upsala län, baron
Fock. Den andre var en liten gubbe med mörka,
markerade anletsdrag och ett blått ordensband i
knapphålet.
Under synbar förvirring reste sig Mathilde
och tog ett steg för att gå emot den inträdande,
men hejdades af baron Fock, hvilken bad adjunkten
om ett samtal mellan fyra ögon. Båda gingo
ut i salen. Der fick vår adjunkt veta hvad
hvarken han eller någon annan dittills haft aning
om, nemligen att den aflidne de Betune varit en
hertig Sully; vidare att en medlem af denna
familj, just den gamle herrn i det inre rummet,
enkom kommit till Sverige för att föra den
aflidnes dotter, den unga hertiginnan Mathilde, till
Frankrike. Baronen tog för gifvet att
pastorsadjunkten icke skulle ha någonting emot att
denna unga dam återfördes i skötet af sin
familj och återinsattes i de vilkor, som tillhörde
hennes rang och plats i samhället. Holmin,
ehvad han än inom sig kunde ha deremot,
förklarade sig likväl undergifven sitt öde och bad
endast att få säga den unga damen sitt sista
farväl, en bön som icke kunde afslås.
Baronen återvände till det inre rummet och
efter några sekunder visade sig Mathilde i salen.
Holmin, i denna stund herre öfver sig sjelf –
ett herravälde, kanske det svåraste på jorden –
närmade sig den unga flickan och förklarade
mildt, men allvarligt, att han, till följd af nu
förändrade förhållanden, för alltid afstode från
sina anspråk på hennes hand. Han tackade
henne för det förflutna, som varit så rikt på
drömmar om lycka, tackade henne äfven derföre
att han för det tillkommande bergat ett minne
så skönt, att det nästan kunde hålla honom
skadeslös för hvad han förlorat. Han talade så
länge andedrägten det tillät, och när han kände
sig nära att förlora den, framstammade han ett
knappast hörbart “farväl“ och tog ett steg tör
att aflägsna sig.
“Nej, ni får inte gå!“ hejdade honom
Mathilde, “och går ni, följer jag er. Det är då
inte nog med att jag förlorat min far, man vill
då äfven beröfva mig min brudgum! Nej, det
får inte ske! Jag kan icke återfå hvad döden
tagit ifrån mig, men med lifvet vill jag kämpa
om min kärlek. Hvad angår mig ett fädernesland,
som jag aldrig sett och som en gång försköt
min arma, ädla far? Hvarföre skulle jag
lemna det land, som välvilligt emottog honom,
gaf honom bergning och frid medan han lefde
och en graf efter hans död? Hvartill gagna mig
rang och börd, om jag derigenom går miste om
mitt lifs lycka? Nej, jag stannar här, om också
en drottnings krona väntade mig.“
Innan hon utsagt de sista orden låg hon
redan i sin älskares armar och de blandade sina
tårar med hvarandras. De tårarne, de räcka nu
till för allt, för lifvets fröjd, liksom för dess
smärta.
Det hjelpte inga protester, hvarken på franska
eller svenska. Onkeln med S:t Ludvigskorsets
blåa band måste resa hem till sitt land med
oförrättadt ärende, sedan han likväl förut haft
den artigheten att lemna sin nièce en sedel på
10,000 francs, en ringa ting för en hertiginna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
