Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flemming, Elin - Folkvidsson, Christina - Forssberg, Fredrika Charlotta, kallad Lolotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Roslagen, dogo kort efter hvarandra, med endast
en dags mellanskof, och jordfästades på en och
samma gång i Kulla kyrka 1654. Om fru Elin
berättas, att då under ett krig mellan Sverige
och Ryssland en rysk ströfkorps en gång
hemsökte Östanå med plundring, hade ett par
barbariska soldater varseblifvit hurusom den förnäma
adelsdamens vackra fingrar voro med dyrbara
ringar fullsatta. De gåfvo sig då icke tid att
afdraga dessa ringar, som så retade deras roflystnad,
utan de höggo helt hastigt fingrarne af den
stackars fru Elin, hvars porträtt i kroppsstorlek
ännu i dag finnes i Kulla kyrka. På detta saknas
verkligen tvänne fingrar.
<i>Fock, Magdalena Beata,</b> gifte sig år 1807 med
öfverstekammarjunkaren, ledamoten af Wetenskaps-Akademien,
m. m., baron Axel Gyllenkrook.
– Hela Sverige vet hvad denne ädle man för
öfrigt var – en af vår tids störste mecenater,
en bland de varmaste filantrop er, som icke blott
svärmat, utan äfven handlat, och det på ett
nyttigt sätt, i mensklighetens vigtigaste intressen.
Det var han som på sin egendom Råby grundlade
en räddningsanstalt för fattiga vilseförda
gossar, hvilken inrättning med Guds hjelp visat
de vackraste och lyckligaste resultat. –
Emellertid var det icke om baron Gyllenkrook vi här
skulle tala, utan om hans, i December 1862
aflidna, fru; och torde det vara nog att om henne
sanningsenligt yttra, att hon var en värdig maka
åt en bland de ädlaste män. Dock må det tillåtas
oss att till stöd för detta vårt påstående här
afskrifva den artikel, som angående hennes död
stod att läsa i en af Skånes tidningar:
"Ett dödsfall, som kan sägas hafva af hela
samhället förnummits med deltagande, är
friherrinnan Malin Gyllenkrooks d. 8 December timade
död. – Länge skall man sakna denna ädla
qvinna, så väl i salongen, der hon lyste med sitt fina
umgängesvett och sitt blida, vänliga väsen, som
i den fattiges koja, der hon med sin välgörenhet
aftorkat så många tårar. – – –"
Ett sådant vittnesbörd vid grafven, icke
öfverdrifvet, utan välförtjent, bör väl kunna
öfverväga alla de lagrar, som snillet och talangerna
skörda af samtid och efterverld; så mycket mer,
som snillet och talangerna följa endast till
grafven – oftast icke på långt när ens dit, men den
ädla handlingen är det enda vi kunna till en
okänd verld medföra.
Folkvidsson, Christina. Denna Christina hörde
ursprungligen till den namnkunniga Bondeätten,
emedan hon var Erik den Heliges dotterdotter,
och var först gift med Håkan Folkvidsson, som
kallas Norriges välgörare och Sveriges ära och
hvilken såsom jarl styrde Norriges rike. Efter hans
död blef hon gift med folkungen Eskil af Skara,
sedermera Westgötha-lagman. Han var en tapper
man, som förde baneret i slagen vid Lena
och Gestilren, och fick såsom belöning för sin
trohet och mandom under dessa båda strider
behålla baneret i sin ego, till dess den
namnkunnige skalden Snorre Sturleson gjorde honom ett
besök i Skara, då skalden för ett stort lofqväde,
kalladt Andvaka, det han författat öfver fru
Christina, lagmannens husfru, bland andra kostbara
gåfvor, såsom äreskänk fick detta banér.
Forssberg, Fredrika Charlotta, kallad Lolotte,
troddes länge och allmänt vara en dotter af prinsessan
Sofia Albertina och furst Hessenstein, med
hvilken nämnda konungadotter påstods vara nemligen
sammanvigd. – Många sammanstämmande
omständigheter gåfvo ock stöd åt den ena delen
af detta rykte, ty prinsessan omhuldade med
mycken ömhet den utomordentligt vackra och
näpna lilla Lolotte, hade henne ofta hos sig, så
väl här i Stockholm som på Ulriksdal och Svartsjö,
samt inackorderade henne slutligen någorstädes,
der hon erhöll en utmärkt vårdad uppfostran.
Då Lolotte blef fullvuxen, kom hon tillbaka
till prinsessans hof, att der för beständigt
vistas, somliga säga såsom kammarfru, andra
såsom sällskap eller lectrice. Nog af! Lolotte
Forssberg förblef prinsessans älskling. Hon blef
den 25 April 1799 gift med prinsessans
stallmästare, grefve Gustaf Harald Stenbock,
hvarefter hon upphöjdes till öfverhofmästarinna hos
prinsessan och utgjorde sedan oafbrutet hennes
dagliga sällskap, alltintill konungadotterns död,
då grefvinnan Stenbock erhöll ett betydande arf
efter sin beskyddarinna – enligt en uppgift skulle
hon fått ärfva all prinsessans lösegendom.
Med allt detta till stöd, samt äfven det, att
Lolotte råkade vara särdeles lik prinsessan,
måste det ju vara förlåtligt, att hela nationen
trodde henne vara Sofia Albertinas dotter och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
