Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johanna Margaretha - Jonsdotter, Bengta - Jonsdotter, Brigitta - Jonsdotter, Inga Elisabeth - Jonsdotter, Ingeborg - Jonsdotter, Margaretha - Josefina Maximiliana Eugenia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var i lägret, om ingenting annat, än den tjusande
prinsessan Johanna Margaretha och ej sällan
blottställde sig för personliga faror, endast för
att få se en skymt af den älskade. Det oaktadt
betedde han sig vid sitt bröllop så värdigt en
hjelte och synnerligast värdigt det stora namn
han bar, att då, midt under pågående
vigselceremoni, den underrättelsen inlopp till slottet
Arolt, att hans värste fiende, den kejserlige
generalen Piccolomini, brutit upp, för att under
fältherrens frånvaro angripa svenskarnes läger,
han genast skyndade, hufvudstupa, från brud,
prest, slägtingar och alltsammans, för att ila till
härens undsättning. – Icke förrän all fara var
för den gången skingrad hemtade han sin unga
brud, som i lägret mottogs med militärisk
honnör, hvilken troligen blifvit högst få
fruntimmer egnad, nemligen med två kanonsalfvor från
en i slagtordning uppställd här. Detta sista
äktenskap, så lyckligt för den förtjuste
fältmarskalken, varade dock endast helt kort, ty han dog
följande året, 1641. Hans unga enka,
prinsessan Johanna Margaretha, gifte sig sedan med
riksrådet och guvernören i Reval Henrik von
Thurn, som d. 20 Aug. 1656, vid Rigas
belägring, i ett utfall fick hufvudet afhugget, hvilket
czaren Alexius Michaelovitz, i en låda, fodrad
med rödt taft, inskickade i fästningen till hans
gemål, markgrefvinnan. Tvänne dagar efter
utfallet fick hon mannens lik sig tillsändt genom
en ryttmästare, hvilken derför erhöll 100
dukater. Hon var född 1623 och dog utan barn
1691.
Jonsdotter, Bengta, biskop Knuts syster, gaf
1408 Frägetorp och en qvarn i Kisa socken i
Östergöthland, för sin själ, till Capella
Visitationis. Detta kapell var beläget i Linköping, och
ännu under Rhyzelii tid funnos några gamla
ruiner qvar deraf.
Jonsdotter, Brigitta, gaf 1329 en qvarn vid
Thorshaga (sedan Thorshälla) till Wårfruberga
kloster på Fogdön.
Jonsdotter, Inga Elisabeth. Hennes "Gudeliga
syner och uppenbarelser" äro tryckta 1858 hos
Törneqvist i Norrköping och 1860 hos
Sundvallsson i Upsala, 4:de uppl., med porträtt.
Jonsdotter, Ingeborg, till Ryda, gaf 1368 till
Kalmar nunnekloster tvänne landtegendomar, Morhestad
och Skyttla, i Höreda socken, vid tillfället af hennes
dotter Ramborgs invigning till nunna
i nyssnämnda kloster.
Jonsdotter, Margaretha, hustru till
nämndemannen och skattebonden Henrik Jakobsson i
Bentzeby i Luleå socken af Westerbottens län,
hade den hedern att blifva moder och farmoder
åt ej mindre än fyra erkebiskopar. Hon blef
enka 1654 och hade i sitt äktenskap en son,
Erik, som studerade till prest och som antog
namnet Benzelius, efter Bentzeby, der han var
född, steg gradvis och slutade med att vara Svea
rikes erkebiskop. Han var konung Carl XII:s
lärare i theologi och kyrkohistoria. Märkligt är,
att tre af hans söner, som alla egnade sig åt
det presterliga kallet, också blefvo erkebiskopar,
en efter annan. – Stammodern Margaretha
Jonsdotters tvänne andra sonsöner blefvo adlade till
Benzelstjerna. En af dem var landshöfding och
i den ätten har man sedan haft tvänne biskopar.
– Man må med skäl förundra sig öfver, att från
detta bondepar så nära polcirkeln se så många
utmärkta män härstamma, och det inom en så
kort tid, och man söker förgäfves ett motstycke
dertill i någon annan bondeslägt inom Sverige.
Josefina Maximiliana Eugenia, Sveriges och
Norriges drottning, född i Milano den 14 Mars
1807, under den mest lysande perioden af
hennes styf-farfaders, Napoleon I:s, verldsvälde.
Hennes fader Eugène Beauharnois, Napoleons
adopterade son, regerade då för tiden i norra Italien,
under titel af vice-konung. Huru han regerade
bevisas bäst af den minnespenning som slogs
öfver honom med afseende på hans styrelse. Att
sådana minnespenningar af smickret erbjudas
långt utom sanningen är väl tillräckligt bekant,
men här var förhållandet annorlunda. Napoleons
makt blef bruten och Eugène lemnade sitt
vice-konungadöme. Sedan han var borta, präglade
ett tacksamt folk medaljer med inskrift: "Åt den
som fört en vördnadsvärd styrelse". Ärfd
ädelhet kan hafva öfvergått på den höga dotter, åt
hvilken det var beskärdt att ur de stora
politiska hvälfningarne stanna på en thron – den
enda som bekläddes af en revolutionens son,
under det att alla öfriga krönta personer, som
utgått ur den Napoleonska rörelsen, blifvit
återförvista till det enskilda lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
