Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
om man aå vill, under de sju till åtta hundra år, som förflutit
sedan svenskt språk i skrift börjar visa sig, i sin utveckling hunnit
genomlöpa hela den sträcka, som nu skiljer det från vårt
litteraturspråk i alt hvad som hos detta är gammalt ock ursprungligt. Med
hänsyn till de punkter, om hvilka här är fråga, skiljer sig
nämligen vår nuvarande svenska icke väsentligen från de äldre formerna
af svenskt skriftspråk, landskapslagarnes. Ett imperfekt kalla, som
utom Småland är normalform från Ystad till Haparanda, så väl
som i de östra målen, är »utan forntida skriftligt motstycke» *). Det
samma är fallet med hest. sing. fem. boka, best. plur. stena, vännera,
gatera; af hvilka former de båda senare ej kunna omedelbart
förklaras ur fomsvenskans typiska vænninir, gatunar, utan äro
analogibildningar : *vänneran efter stenarne-stena på stadiet stenan, möjligen med
stöd i fötrena-fötren, rötrinar-röttren. I fråga om ljudbildningen åter stå
alla svea- ock götamål afgjordt närmare högsvenskan — för så vidt det
låter sig bestämma, hvad som i detta afseende är högsvenska —
än småländskan gör.
Yår nuvarande svenska är, som redan blifvit antydt, genom
mellanled en fortsättning af den språkform, som framträder i våra
landskapslagar, ock kan i det hela ur denna förklaras. Men hvilket är
landskapslagarnes språk, ock huru förhåller sig detta till det samtidigt
med deras affattning eller uppteckning, i 13:e ock 14:e århundradena,
öfver Sveriges land af allmogen talade språket? Munch ock
Ryd-qvist ock efter dem andra antaga, att redan på denna tid funnits
ett allmänt riksspråk, höj dt öfver de samtida munarterna ock
utgånget ur någon särskild bland dessa. Den förre menar, att
forn-svenska egentligen varit en götisk dialekt, ock detta dels på grund
af öfverensstämmelsen med Skånelagen, dels därför att götarne då
an-sågos förnämligare, liksom folkungarne voro en götaätt2).
Ryd-qvist åter antager, utan tvifvel med mera skäl, att »bokskriften
väl fordom liksom nu utgjorde en förädling af hufvudstadens
munart» 3). Frågan blir i alla händelser, på hvad sätt ock genom hvilka
medel ett allmänt riksspråk kunnat utbilda sig utan någon för
allmänheten tillgänglig litteratur, utbredd läskunnighet, eller ordnadt
skolväsende? Grenom ämbetsmännen ock förvaltningen öfver hufvud,
’) Rydqv. I, s. 489 f.. 2) Munch, Forn-svenskans och forn-norskans
språkbyggnad. Sthm 1819. S. LXI1 f. Sundevall Phonet. bokst. s. 28 menar, utan att
stödja sig på uppgifna skäl, »att det bildade språket ända till 1300-talet varit
grundadt på en dialekt från götarike, efter historiska grunder sannolikt
västgötskan; men’att Upplandsdialekten fr. o. m. 1400-talet gjort sig mer ock mer
gällande». Lyngby Tidskr. f. phil. V, 8. 97 tror, att sveamålet (nom. plur. -ar) fick
öfverhand vid unionstidens slut bl. a. genom reformatörerna, medan förut klostren
i Östergötland hade stor litterär betydelse ock götamål (nom. plur. -a) var starkast
framträdande. 3) Rydqv. IV, 153—163 ock flerst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
