Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Wedholm: Ur Ragundadalens saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storforsen bestod av ett brant stupande fall, Gedungsen, till vilken slöt sig en lång fors, Edsforsen. Vid fallets fot möttes de nedstörtande vattenmassorna av ett starkt splittrat, flera meter högt klipparti. Detta kastade dem åter mot höjden i en väldig, praktfull kaskad. Edsforsen var inklämd i en delvis ytterst trång klippränna och torde ha varit ungefär en kilometer lång. Hela vattenfallskomplexets höjd närmade sig kanske Tännforsens eller Stora Sjöfallets. På grund av denna säregna byggnad och Indalsälvens stora vattenrikedom måste Storforsen vid högvatten, alltså kring midsommar, ha erbjudit ett skådespel utan motstycke i Sverige.
Ragundaborna betraktade sin granna fors utan att anlägga några turistsynpunkter. Den var dem ett svårt krux. Laxfiske utgjorde i Indalsälvens nedre ådal en viktig inkomstkälla. Men i Ragunda satte Storforsen obevekligt stopp för fiskens alla forceringsförsök. Allt flottningsvirke slogs i spillror. Mycket hade grubblats över möjligheten att bygga en flottled förbi Storforsen och att skaffa laxen tillträde till Ragundasjön. Redan under Karl XII:s tid framlades ett projekt i den riktningen. Skottet vid Fredrikshald omintetgjorde tillsvidare alla planer. Under 1761 års riksdag framfördes frågan på nytt. Fil. magister Jakob Stenius erhöll i uppdrag att inkomma med förslag till Indalsälvens reglering vid dess utlopp ur Ragundasjön. Enligt hans tanke borde en kanal grävas genom Remmen ned till sjöns nivå. Så skulle man leda Ragundasjöns vatten in i kanalen och därigenom erhålla en liten sidoström utan stupande fall. Med verkningar utöver de avsedda ansåg sig Stenius icke behöva räkna. Hans plan började sättas i verket. Snart måste dock arbetet stoppas på grund av tvist med Lokängarnas ägare, Västerede byamän i Fors socken. Grävningsförsök företogos sedermera vid flera tillfällen, alltid utan framgång.
År 1793 bildades det famösa Storforsbolaget med kyrkoherden i Ragunda och ett stort antal bönder som intressenter. Grävningarna upptogos åter. Framgången blev lika klen. Men nu framträdde mannen som skulle göra’t. Det var handlanden Magnus Huss från Sundsvall. Att han var en äventyrare, därom skvallrar öknamnet »Vild-Hussen». Men god begåvning hade han. För etthundra riksdaler åtog sig Huss att bereda ett nytt utlopp åt Ragundasjön.
Från föregående arbeten återstod en grav i Remmens södra, mot Lokängarna vettande sida. Härav begagnade sig Huss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
