Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut på ena gaveln som en förstukvist. Endast Svenska Högarna
hade en klocka, varmed man kunde kalla till gudstjänst. Man
var också rädd om denna sin dyrgrip. Blott under fisketiden
fick den hänga i sin stapel. Under vintrarna var den
lämnad i förvar hos hamnfogden. På de andra skären angavs
prästens ankomst med signaler. Det har alltid på sådana platser
varit ett vanligt sätt att ange gudstjänstens början. Man
hissade på en stång eller reste på den högsta bergknallen ett segel.
Ingenting finns nu kvar av den stockholmska skärgårdens
fiskekyrkor. Och dess inventarier äro för länge sedan
förskingrade. På ett undantag när: Svenska Högarnas ärevördiga
kyrkklocka är ännu bevarad och förvaras numera i Norrtälje.
På flera av skären anlades också kyrkogårdar. Saknaden
av jord på de kala bergkobbarna tvingade därvid till
uppläggandet av höga stenmurar, inom vilka sedan mylla påfylldes.
Sådana förgätna griftegårdar är ännu att se på Svenska Högarna
och Horsten.
Fisket bedrevs endast om sommaren. På vintern lågo skären
öde. De som under säsongen lade nät och rev där ute voro
skärgårdsbor och bönder i kusttrakterna. Även många
ålänningar höllo till där. Stockholms skärgård och Åland tycks
i forna tider i mångt och mycket ha utgjort en enhet. En hel
del av våra skärgårdssläkter ha också åländskt ursprung.
Huvudparten av fångsten var strömming. Eller åtminstone
blev det den fisksort, som med tiden kom att spela den största
rollen. Allt man fick saltades ned. Vid säsongens slut hade
man, om turen varit god, en hel båtlast fullpackade tunnor.
Den saltade strömmingen hade en oerhörd betydelse för
hushållningen i hela Svealand. I klara septemberdagar seglade
skärgårdsborna in mot kusten med sin fångst. Då hölls stora
strömmingsmarknader. De mest bekanta voro i Skäfthammar
och Skärsta.
Men vanligast var det, att man på Mälarens vattenvägar sökte
sig uppåt landet och avyttrade sin strömming i bondgårdarna.
Man bytte den mot spannmål. Varje skärgårdssläkt hade
bestämda gårdar dit man sedan urminnes tid hade seglat. Dessa
bytesaffärer har fortsatt ända in i nuvarande tid. Först för fyra
år sedan upphörde Svartlögaborna med dessa sina handelsresor.
Strömmingen stod fordom alltid märkvärdigt högt i pris. För
en tunna strömming fick man två tunnor råg. Så det lönade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
